Eller, jag hoppas på att det värsta lidandet är överstökat. I ordets moderna bemärkelse alltså. Alla klappar köpta och paketerade, en etikett kvar att lacka, lägenheten åtminstone hyfsat städad och lussekatter och pepparkakor bakade.
En helt annan typ av lidande som jag är lite rädd att åka på är influensa - E har varit snorig och sovit dåligt i över två veckor, V har haft hosta som nu försvunnit, men jag och maken har klarat oss utan symptom. En kompis hävdade att E antagligen smittat henne, eftersom vi sågs förra veckan och hon blev sjuk efter det. Men hon blev då MYCKET sjukare än E, och hon vistas normalt i miljöer där mycket folk passerar, så... jag tror nog snarare att smittan kommer från henne och då antagligen snart TILL oss, eftersom vi har bakat pepparkakor ihop (med våra mer eller mindre intresserade tvååringar, för övrigt en trevlig aktivitet om man inte får influensa av den). Känner mig onekligen lite hängig, vag huvudvärk och en känsla av inte komplett närvaro i verkligheten. Men det kan ju bero på att min kropp förtvivlat försöker ta igen lite sömn och faktiskt fick något av en chans till det i natt, eftersom E sov hyfsat bra. I vår säng halva natten, iofs. Men utan större protester i alla fall.
Största nyheten är väl i alla fall att E börjat krypa. Han startade med att åla sig mot saker han var intresserad av, eftersom han inte förstod att man faktiskt måste flytta båda armarna och båda benen för att kunna krypa, utan bara flyttade benen och ena armen. När han väl fått kläm på arm nummer två, i fredags kväll, lärde han sig krypa i sömnen, för på lördagsmorgonen kröp han ett par meter. Lyckan och glädjen är så stor att jag misstänker att den dåliga sömnen beror lite på otålighet över att tvingas ligga ner nu när man har Hela Världen att utforska. Det utforskas sannerligen intensivt. Igår var det närkontakt med toaborsten. Den står nu mycket, mycket högt upp...
V har inte riktigt fattat att E nu kan komma och interferera i legobyggandet och bokläsandet, och går ibland upp i falsett när han skriker "E taaaaaar boken! E TAAAAAAR BOKEN!!!", men generellt verkar vi ännu vara i krypandets smekmånad, V tycker att det är roligt när E kommer sättandes efter honom NÄSTAN varje gång. Och jag och maken tycker att det är gulligt.
Om några dagar bär det av med tåg till svärföräldrarna. Hoppas, hoppas att vi inte får influensa bara! Vi har lite logistiska problem med barn och packning. Jag tycker vi ska ta dubbelvagnen, maken röstar för bärsele och paraplyvagn. Vi får väl se hur det blir. Och hur många väskor vi behöver. Hur som helst kliver vi på tåget på startstationen, så vi har tid på oss att komma ombord med allt pick och pack. Och det finns Kanske plats för alla grejer när vi stiger på. Det blir lite mer komplicerat att komma av...
Nu är det dags att väcka E och göra kaffe/mellanmål till oss. Det KAN ju trots allt vara kaffet som behövs för att spola bort huvudvärken och få mig tillbaka till verkligheten.
Idag är jag glad över:
* att jag fick sova ganska bra i natt
* att jag hann skriva här
* att jag inte har nåt speciellt inplanerat som MÅSTE göras. Kanske tvätta bilen...
* att granen står och luktar gran i vardagsrummet
* att E är på så gott humör när han kan transportera sig själv
2011-12-20
2011-11-21
Hälsar på
Jag och småkillarna befinner oss hos min mamma. Trots att jag blir servad med mat och konstant hjälp med barnen är det märkligt nog utmattande ändå. E sover lite halvkasst och V krossar mitt hjärta genom att totalt rata mig när mormor finns i närheten. Jag som hade hoppats på att få lite extra tid bara med min store kille... Men jag jan ju inte förvägra honom att vara med sin mormor nu när vi är här. Och för den delen, inte förvägra mormor sitt barnbarn heller.
Det blev bara gnäll nu. Fel av mig. Det ÄR skönt att vara här, V är jättenöjd och E är också en glad skit. Vi har träffat mina bröder med familjer, Vblev alldeles till sig och roade alla med sitt babbel. Jag äter mig fet på mammas mat och bakverk och jo, har det fint. Även om jag är trött och lite ratad.
I morgon kommer killarnas farmor och farfar hit på lunch, i övermorgon blir det i allafall mamma-och-V-tid på badhuset och på torsdag bär det av hem igen. Jag ser inte fram emot bilresan. V imponerade stort på hitvägen. Flera timmar i bilen och inget gnäll alls! Såklart med radter, men ändå. Nu har vi dessutom laddat med ett par barn-CD för hemresan. E var däremot ganska sur när han inte sov. Femti procent sur, femti procent sov, cirka.
Idag är jag glad över
* att vi var och tände ljus på pappas grav
* att vi har möjlighet att åka och hälsa på såhär
* att maken har det bra hemma med ärtsoppa och Skyrim
* att jag har en smartphone
* att båda ungarna sover just nu
Det blev bara gnäll nu. Fel av mig. Det ÄR skönt att vara här, V är jättenöjd och E är också en glad skit. Vi har träffat mina bröder med familjer, Vblev alldeles till sig och roade alla med sitt babbel. Jag äter mig fet på mammas mat och bakverk och jo, har det fint. Även om jag är trött och lite ratad.
I morgon kommer killarnas farmor och farfar hit på lunch, i övermorgon blir det i allafall mamma-och-V-tid på badhuset och på torsdag bär det av hem igen. Jag ser inte fram emot bilresan. V imponerade stort på hitvägen. Flera timmar i bilen och inget gnäll alls! Såklart med radter, men ändå. Nu har vi dessutom laddat med ett par barn-CD för hemresan. E var däremot ganska sur när han inte sov. Femti procent sur, femti procent sov, cirka.
Idag är jag glad över
* att vi var och tände ljus på pappas grav
* att vi har möjlighet att åka och hälsa på såhär
* att maken har det bra hemma med ärtsoppa och Skyrim
* att jag har en smartphone
* att båda ungarna sover just nu
2011-11-08
Stjärten! Var är du?
Jag har i hela mitt liv levt i villfarelsen att min bakdel består till minst 80% av fett. Den har alltid varit den begränsande faktorn vid jeansinköp. Och den var precis lika voluminös som vanligt under och efter senaste graviditeten. Men nu, när jag faktiskt kommit ner i nån typ av nästan normal vikt är det bara att konstatera: Stjärten är borta.
OK, överdrift. Men den är i alla fall delvis borta. Så går det när man inte har fått nån annan träning än barnvagnspromenader det senaste året. Iofs bor vi i en backig stad, men det hjälper föga. Bakdelen är plattare och jag får förbannad träningsvärk av att gå i uppförsbackar. Fast inte får jag några muskler.
Jag skulle verkligen önska att jag helhjärtat kunde säga "Oh, vad jag längtar efter att få börja träna!", men om jag faktiskt HADE längtat så mycket efter det så hade jag väl ändå tagit mig den möjligheten någon lördagsförmiddag?
Vi har börjat se en bättring om nätterna. Visserligen väljer E att vakna senast kl 06, fast vi inte går upp förrän kl 07. Men lyxproblem! V vaknade länge 05:30 och ville börja dagen då. I natt sov V i sin säng hela natten. Han har fått en ny lampa, en Högt Placerad lavalampa som lyser upp rummet i rött och blått. Men antagligen hade den inget med saken att göra. E sover såklart inte hela nätterna, men vaknar inte heller varannan timme.
Nya skills: V har lärt sig hoppa jämfota, vilket är ganska sent (han är ju snart 2,5 år... Men motorik har aldrig riktigt varit hans grej) och E har lärt sig att göra pruttljud med munnen. Oftast är det fortfarande mest "öööö", men ibland kommer ett "määmäämää" och ibland en härligt salivstänkande "prrrr".
I morgon ska killarna fotas på kyrkans öppna förskola. Om de inte blir förkylda innan dess. Det var fotografering på babyrytmiken idag också, maken till bebismängd har aldrig skådats! E blev alldeles utmattad av kakafonin, eftersom alla de andra barnen hade varit där länge, fotograferats och hunnit bli jättetrötta lagom tills själva rytmiken började. Sen var det gruppfotodags. Hihi! 30 flinande föräldrar, 30 illtjutande bebisar. Det är humor!
E har förresten fått en ny bilstol, en likadan som den V har, fast nyare såklart. Dock begagnad. Nu sitter de båda som kungar i baksätet. Bakåtvända kungar. E fick premiäråka igår när det skulle handlas lampor. Han tokdäckade såklart även i denna stol. Lite mindre praktiskt, eftersom man måste trassla ut honom och placera honom i vagnen när man åkt klart (till skillnad från att släpa runt på babyskyddet, som åtminstone i teorin är bärbart, även om det är en utmaning när bebisen börjar komma upp i 8-9 kg). V var superduktig inne på lampaffärerna, och gjorde som jag sa när jag bad honom att inte pilla med de jättedyra lamporna. Sen fick han köra lillebror i paraplyvagnen också. Det var antagligen det bästa på hela dagen. Resten av dan var han nämligen surare än vanligt.
Jag frågade V vad han trodde att pappa ville ha i present på Fars Dag. "Jag tror nog att han vill ha en lastbilspresent!" sa V. Nåja, vi får väl se...
Idag är jag glad över:
* att vi än så länge sluppit vänterkräksjukan som tydligen har börjat härja
* att E gillar sin nya bilstol tillräckligt mycket för att somna i den
* att jag och maken till slut drack upp vårt fempack miniflaskor Blossa 03-07 förra veckan
* att V faktiskt har varit lite lättare att ha att göra med på sista tiden
* att jag och barnen snart ska åka och hälsa på mamma. Roligt för alla - barn, mig, mamma och maken som får hett efterlängtad egentid och ska fira genom att spela Skyrim
OK, överdrift. Men den är i alla fall delvis borta. Så går det när man inte har fått nån annan träning än barnvagnspromenader det senaste året. Iofs bor vi i en backig stad, men det hjälper föga. Bakdelen är plattare och jag får förbannad träningsvärk av att gå i uppförsbackar. Fast inte får jag några muskler.
Jag skulle verkligen önska att jag helhjärtat kunde säga "Oh, vad jag längtar efter att få börja träna!", men om jag faktiskt HADE längtat så mycket efter det så hade jag väl ändå tagit mig den möjligheten någon lördagsförmiddag?
Vi har börjat se en bättring om nätterna. Visserligen väljer E att vakna senast kl 06, fast vi inte går upp förrän kl 07. Men lyxproblem! V vaknade länge 05:30 och ville börja dagen då. I natt sov V i sin säng hela natten. Han har fått en ny lampa, en Högt Placerad lavalampa som lyser upp rummet i rött och blått. Men antagligen hade den inget med saken att göra. E sover såklart inte hela nätterna, men vaknar inte heller varannan timme.
Nya skills: V har lärt sig hoppa jämfota, vilket är ganska sent (han är ju snart 2,5 år... Men motorik har aldrig riktigt varit hans grej) och E har lärt sig att göra pruttljud med munnen. Oftast är det fortfarande mest "öööö", men ibland kommer ett "määmäämää" och ibland en härligt salivstänkande "prrrr".
I morgon ska killarna fotas på kyrkans öppna förskola. Om de inte blir förkylda innan dess. Det var fotografering på babyrytmiken idag också, maken till bebismängd har aldrig skådats! E blev alldeles utmattad av kakafonin, eftersom alla de andra barnen hade varit där länge, fotograferats och hunnit bli jättetrötta lagom tills själva rytmiken började. Sen var det gruppfotodags. Hihi! 30 flinande föräldrar, 30 illtjutande bebisar. Det är humor!
E har förresten fått en ny bilstol, en likadan som den V har, fast nyare såklart. Dock begagnad. Nu sitter de båda som kungar i baksätet. Bakåtvända kungar. E fick premiäråka igår när det skulle handlas lampor. Han tokdäckade såklart även i denna stol. Lite mindre praktiskt, eftersom man måste trassla ut honom och placera honom i vagnen när man åkt klart (till skillnad från att släpa runt på babyskyddet, som åtminstone i teorin är bärbart, även om det är en utmaning när bebisen börjar komma upp i 8-9 kg). V var superduktig inne på lampaffärerna, och gjorde som jag sa när jag bad honom att inte pilla med de jättedyra lamporna. Sen fick han köra lillebror i paraplyvagnen också. Det var antagligen det bästa på hela dagen. Resten av dan var han nämligen surare än vanligt.
Jag frågade V vad han trodde att pappa ville ha i present på Fars Dag. "Jag tror nog att han vill ha en lastbilspresent!" sa V. Nåja, vi får väl se...
Idag är jag glad över:
* att vi än så länge sluppit vänterkräksjukan som tydligen har börjat härja
* att E gillar sin nya bilstol tillräckligt mycket för att somna i den
* att jag och maken till slut drack upp vårt fempack miniflaskor Blossa 03-07 förra veckan
* att V faktiskt har varit lite lättare att ha att göra med på sista tiden
* att jag och barnen snart ska åka och hälsa på mamma. Roligt för alla - barn, mig, mamma och maken som får hett efterlängtad egentid och ska fira genom att spela Skyrim
2011-10-26
Våga vägra!
E illtjuter. Han är så trött, så trött. Men se sova, det vill han inte just nu. Han har liksom vant sig vid att somna vid bröstet såhär på eftermiddagen, och jag förvägrar honom detta. Elaka mamma. Jag sitter bedvid honom såklart, men när han är på det här humöret är det inget utom amning som funkar. Man kan bära och vyssja och sjunga så mycket man vill, men man kan lika gärna låta honom ligga bredvid en, för han skriker med oförminskad styrka trots alla ens ansträngningar. Ofta kan han somna utmärkt själv. Men tydligen inte just nu. Och jag försöker verkligen vänja honom av vid att somna vid bröstet. Men visst är det jobbigt.
V var på onormalt gott humör i morse. Jag tog till med extra tid för påklädning etc, för i normala fall springer jag omkring och jagar den ilskne tvååringen och blir till slut lika ilsken själv, sen får jag dåligt samvete för att jag blir arg på mitt trotsiga barn - men jag blir ändå lika arg dagen efter. Men idag blev vi klara 10 minuter för tidigt. Märkligt.
E har börjat ta sig upp på alla fyra. Men väl där har han vare sig balans eller förståelse nog för att krypa. Han gungar fram och tillbaka och sen pladask på mage igen.
Äach. Jag måste nog försöka trösta den lille. Arg, arg.
Idag är jag glad över:
* att Es 6-månaderskontroll igår gick bra
* att det kommer pengar. Vi har saker på nätet att beställa
* att det fortfarande är höstfint ute
* Vs goda humör
* att vi snart har nya, fungerande lås.
V var på onormalt gott humör i morse. Jag tog till med extra tid för påklädning etc, för i normala fall springer jag omkring och jagar den ilskne tvååringen och blir till slut lika ilsken själv, sen får jag dåligt samvete för att jag blir arg på mitt trotsiga barn - men jag blir ändå lika arg dagen efter. Men idag blev vi klara 10 minuter för tidigt. Märkligt.
E har börjat ta sig upp på alla fyra. Men väl där har han vare sig balans eller förståelse nog för att krypa. Han gungar fram och tillbaka och sen pladask på mage igen.
Äach. Jag måste nog försöka trösta den lille. Arg, arg.
Idag är jag glad över:
* att Es 6-månaderskontroll igår gick bra
* att det kommer pengar. Vi har saker på nätet att beställa
* att det fortfarande är höstfint ute
* Vs goda humör
* att vi snart har nya, fungerande lås.
2011-10-19
Nätterna
Ja, är det inte den ene så är det den andre. E har ju haft den goda smaken att sova långa perioder på natten, uppemot 6 timmar i sträck. V har i långa perioder sovit hela nätterna. Men just nu vaknar E varannan - var tredje timme och V kommer in och sover i vår säng nån gång mellan 2 och 4 varje natt. Och det är ju mysigt. När han ligger still. Men eftersom han vill ligga bredvid mig och jag måste kunna ta mig upp ur sängen för att amma så får han ligga i mitten, och vi har ett härligt, tjockt, dubbelduntäcke som täcker HELA sängen. Det blir för varmt för V, som ju inte heller kan sparka av sig täcket eftersom täcket täcker mig och maken på var sin sida om honom, så han väljer istället att lägga sig på tvären. Med fötterna i mitt bakhuvud. Lägg alltså till amning varannan timme på det, och bedöm hur sömnig man är efter tre såna nätter i följd.
Just precis så sömnig är jag nu. Men passar ändå på att skriva om det snarare än sova, när nu E tar en tupplur.
Här hemma har dammråttorna invaderat lägenheten, blommorna står och dör i fönstren och jag vill inte ens tänka på hur länge sen det var nån rengjorde badkaret. Man kan ju tro att en person som spenderar hela dagarna hemma skulle hinna vattna blommor, skrubba badkaret och dammsuga nån gång i veckan. Och självklart hinner jag det. Jag bara prioriterar det inte. Och glömmer bort det. Jag prioriterar istället att ha köket i ordning, att hinna med tvätten, att laga barnmat och för den delen vuxenmat, att ta E på promenader, fikapromenaden med V varje fredag, jag prioriterar något moloket lekplatsen, och jag tittar på Pettson-DVD, läser Pettson-böcker, vaktar E medan han över på att sitta. Och plockar undan. V är helt otrolig på att dra fram grejer. Alla soffkuddar ner på golvet. Alla kastruller ut ur skåpet. Allt lego ska ligga på mattan, alla mjukisdjur bäras från Vs säng i bottenplan till biblioteket en våning upp. Och mellan tvätten, disken, maten och amningen får jag försöka ställa tillbaka allt där det ska vara. Det är naturligtvis omöjligt. Men mest av allt just nu prioriterar jag mitt kaffe. Åh, underbara kaffestund!
Igår var jag på NTF och träffade "experten" som visade hur man enkelt sätter in två bakåtvända bilstolar i baksätet på vår bil. Varav den ena stolen i mitten. Jag hade talat om för V redan tidigare på dagen att vi skulle åka till stället där han hade kommit bort i hissen, men maken stannade hemma med barnen, så det blev ingen ny hiss-incident. NTF-mannen hade däremot hört historien av sin kollega och skrockade när han förstod att det var min son som tappat bort sig. Hur som helst. Dags att köpa ny bilstol. E sitter själv nu, även om han förvisso ramlar omkull ibland, och då är det ju dags att byta. Men vi handlar begagnat. Bakåtvända stolar är alldeles abnormt dyra nya, antagligen för att marknaden är typ.. sverige och norge. Överallt annars i världen går man direkt från babyskydd till framåtvänd stol. Galet.
Idag är jag glad över:
* att förkylningen som jag drogs med förra veckan har gått över
* att E gillar mat, till och med hemlagad mat med lite bitar i
* att jag gått ner 6 kg sen semestern
* att jag ska klippa mig på lördag
* att vi funderat ut vad alla ska få i julklapp. På ett ungefär
Just precis så sömnig är jag nu. Men passar ändå på att skriva om det snarare än sova, när nu E tar en tupplur.
Här hemma har dammråttorna invaderat lägenheten, blommorna står och dör i fönstren och jag vill inte ens tänka på hur länge sen det var nån rengjorde badkaret. Man kan ju tro att en person som spenderar hela dagarna hemma skulle hinna vattna blommor, skrubba badkaret och dammsuga nån gång i veckan. Och självklart hinner jag det. Jag bara prioriterar det inte. Och glömmer bort det. Jag prioriterar istället att ha köket i ordning, att hinna med tvätten, att laga barnmat och för den delen vuxenmat, att ta E på promenader, fikapromenaden med V varje fredag, jag prioriterar något moloket lekplatsen, och jag tittar på Pettson-DVD, läser Pettson-böcker, vaktar E medan han över på att sitta. Och plockar undan. V är helt otrolig på att dra fram grejer. Alla soffkuddar ner på golvet. Alla kastruller ut ur skåpet. Allt lego ska ligga på mattan, alla mjukisdjur bäras från Vs säng i bottenplan till biblioteket en våning upp. Och mellan tvätten, disken, maten och amningen får jag försöka ställa tillbaka allt där det ska vara. Det är naturligtvis omöjligt. Men mest av allt just nu prioriterar jag mitt kaffe. Åh, underbara kaffestund!
Igår var jag på NTF och träffade "experten" som visade hur man enkelt sätter in två bakåtvända bilstolar i baksätet på vår bil. Varav den ena stolen i mitten. Jag hade talat om för V redan tidigare på dagen att vi skulle åka till stället där han hade kommit bort i hissen, men maken stannade hemma med barnen, så det blev ingen ny hiss-incident. NTF-mannen hade däremot hört historien av sin kollega och skrockade när han förstod att det var min son som tappat bort sig. Hur som helst. Dags att köpa ny bilstol. E sitter själv nu, även om han förvisso ramlar omkull ibland, och då är det ju dags att byta. Men vi handlar begagnat. Bakåtvända stolar är alldeles abnormt dyra nya, antagligen för att marknaden är typ.. sverige och norge. Överallt annars i världen går man direkt från babyskydd till framåtvänd stol. Galet.
Idag är jag glad över:
* att förkylningen som jag drogs med förra veckan har gått över
* att E gillar mat, till och med hemlagad mat med lite bitar i
* att jag gått ner 6 kg sen semestern
* att jag ska klippa mig på lördag
* att vi funderat ut vad alla ska få i julklapp. På ett ungefär
2011-10-08
Alla sova - ett mirakel!
Vi började ju med läggningsrutiner för E i veckan. Sen slutade vi. Han var tämligen lättlagd dag 1 och 2, men helt hysterisk dag 3 och 4. Kan ha att göra med en förkylning som bröt ut sen. Men det är ju inte säkert. Precis när vi bestämt oss för att sluta visade det sig att han vant sig vid att somna runt 20:30 på kvällen och är jättejättearg om man försöker hålla honom uppe senare. Tyvärr även jättejättearg när man försöker få honom att somna. Så amning är fortfarande nyckeln. Fast det ska jag ju sluta med inom inte allt för lång tid. Var tanken.
Nu sover han hemskt dåligt på nätterna plötsligt. Vet inte om det har att göra med läggningen eller förkylningen eller det faktum att han precis lärt sig vända från rygg till mage, men inte klarar av att göra det i sängen ännu (bara på plant golv, klarvaken). En gång i timmen måste han ammas till sömns. Det driver mig till mycket utmattat vansinne. Men det går väl över, det också.
Maken är borta ikväll, så jag fick nöjet att lägga båda barnen och det gick faktiskt otroligt mycket över förväntan. V fattade galoppen snabbt (han brukar inse att det inte är nån idé att kämpa emot när bara en förälder är hemma, eftersom det innebär att omläggningen sker med en ilsken bebis i hans rum). E var jättetrött och jättearg, men somnade tämligen snabbt, och vaknade tämligen snabbt två gånger i följd. Men sen sov han faktiskt i 45 minuter innan han vaknade och jobbade upp ett raseri som enbart amning kunde tämja. Nu är vi inne på den andra sovtimmen efter amningen. Halleluja!
Jag har spenderat kvällen med två avsnitt Greys Anatomy och en IPA. Inte så tokigt, måste jag säga. Nu ska jag snart spendera natten med att vakna en gång i timmen. Läge för sängläge nu.
Idag är jag glad över
* att E verkar vilja lägga sig tidigare - det är skönt med lite vuxentid på kvällarna
* att förkylningen måste ha peakat både för mig och E nu. Snörvel.
* att det snart kommer en helg då maken inte har nåt planerat
* dagens fatastiska höstkyla och den lövtäckta marken
* att V har valt ut Pettson som favorit-DVD, eftersom den är helt Ok att se om och om igen. Till skillnad från vissa andra filmer.
Nu sover han hemskt dåligt på nätterna plötsligt. Vet inte om det har att göra med läggningen eller förkylningen eller det faktum att han precis lärt sig vända från rygg till mage, men inte klarar av att göra det i sängen ännu (bara på plant golv, klarvaken). En gång i timmen måste han ammas till sömns. Det driver mig till mycket utmattat vansinne. Men det går väl över, det också.
Maken är borta ikväll, så jag fick nöjet att lägga båda barnen och det gick faktiskt otroligt mycket över förväntan. V fattade galoppen snabbt (han brukar inse att det inte är nån idé att kämpa emot när bara en förälder är hemma, eftersom det innebär att omläggningen sker med en ilsken bebis i hans rum). E var jättetrött och jättearg, men somnade tämligen snabbt, och vaknade tämligen snabbt två gånger i följd. Men sen sov han faktiskt i 45 minuter innan han vaknade och jobbade upp ett raseri som enbart amning kunde tämja. Nu är vi inne på den andra sovtimmen efter amningen. Halleluja!
Jag har spenderat kvällen med två avsnitt Greys Anatomy och en IPA. Inte så tokigt, måste jag säga. Nu ska jag snart spendera natten med att vakna en gång i timmen. Läge för sängläge nu.
Idag är jag glad över
* att E verkar vilja lägga sig tidigare - det är skönt med lite vuxentid på kvällarna
* att förkylningen måste ha peakat både för mig och E nu. Snörvel.
* att det snart kommer en helg då maken inte har nåt planerat
* dagens fatastiska höstkyla och den lövtäckta marken
* att V har valt ut Pettson som favorit-DVD, eftersom den är helt Ok att se om och om igen. Till skillnad från vissa andra filmer.
2011-09-29
Dagen G
G som i godis, alltså. En dag i månaden är det godisätardag. Jag smaskar just nu på Center Kokos. Betydligt godare än Center Classic, imho. I övrigt måste jag bli striktare med min diet. Det verkar som om E vill amma mindre och mindre. Och då kan jag ju äta mindre och mindre.
V är hos dagmamman i 45 minuter till, E sover för tillfället och jag har smort det svängbara hjulet på vagnen och hängt tvätt. Ja, svängbart och svängbart. Det är ju det det inte har varit på sista tiden. Hoppas att smörjet gör susen. Det är ohyggligt krångligt att ta sig fram med en vagn med tre hjul där det främre har låst sig i 25 graders vinkel. Och det sitter drygt 20 kg barn i vagnen.
Det är mycket vackert väder idag. Nästan sommar, skulle vissa säga. Men nej. Lite för kallt är det allt. Sisådär 17-18 grader. Svårt att veta vad jag ska ta på mig när jag går ut. Och vad jag ska ta på E, som ömsom sover i sin varma grotta i Phil&Teds-vagnen, och ibland plötsligt vill komma upp och se sig om i världen. Hade han inte sovit så fantastiskt bra i vagnen skulle jag nog ha börjat ha honom sittande nu. Man får onekligen en del blickar som antyder att man är en galen katt-tant när man går omkring med en till synes tom vagn. Inte kan ju folk veta att bebisen liksom ligger UNDER sätet... Dessutom har mjukliften varit för liten länge. Men det spelar inte så stor roll. Små barn är böjliga, så det lider han inte av.
Nästa vecka börjar det. Då ska E få somna tidigare på kvällen. Vi tänker alltså lägga honom vid 20-tiden. Hoppas på att det går bra och att han inte börjar vakna kl 05 pga detta... Att lägga V på kvällarna var ju verkligen inte superkul när han var i den åldern, men E har hittills haft mycket lättare att somna. Hoppas, hoppas.
Smakportionerna rinner ner i magen i förvånansvärd mängd. Härom dagen satte han i sig en hel 135-gramsburk (jag och en kompis var på GeKås, annars får han faktiskt oftast hem-mosade grönsaker...). Men potatis är inte så imponerande. Alla andra grönsaker, morötter, ärter, palsternacka etc är ju lite söta. Så icke potatis. Så idag var det sura miner till lunchen, trots att potatis har ätits med välbehag innan. Detta måste stävjas, såklart. Det ska inte bli en femmånaders gottegris av E, hade jag tänkt.
V hade det i alla fall bra hos farmor och farfar, även om en del saker behövde klaras ut när han kom hem. Som t ex att man inte får kakor till mellanmål hemma. Men det var inget som tog nån längre tid att ta ur honom, tack och lov. En nyhet sen han kom hem är att han nu plötsligt VILL gå till dagmamman. Det är ganska skönt att slippa ta den striden varje morgon.
Idag är jag glad över
* vädret. Det piggar upp med solsken
* Ullared-resan i början av veckan. Nya kläder åt barnen, Bland annat.
* tvättmaskinen. Fortfarande.
* att E gillar mat så väldigt mycket
* att nattamningen har reducerats till en gång per natt åtminstone varannan natt.
V är hos dagmamman i 45 minuter till, E sover för tillfället och jag har smort det svängbara hjulet på vagnen och hängt tvätt. Ja, svängbart och svängbart. Det är ju det det inte har varit på sista tiden. Hoppas att smörjet gör susen. Det är ohyggligt krångligt att ta sig fram med en vagn med tre hjul där det främre har låst sig i 25 graders vinkel. Och det sitter drygt 20 kg barn i vagnen.
Det är mycket vackert väder idag. Nästan sommar, skulle vissa säga. Men nej. Lite för kallt är det allt. Sisådär 17-18 grader. Svårt att veta vad jag ska ta på mig när jag går ut. Och vad jag ska ta på E, som ömsom sover i sin varma grotta i Phil&Teds-vagnen, och ibland plötsligt vill komma upp och se sig om i världen. Hade han inte sovit så fantastiskt bra i vagnen skulle jag nog ha börjat ha honom sittande nu. Man får onekligen en del blickar som antyder att man är en galen katt-tant när man går omkring med en till synes tom vagn. Inte kan ju folk veta att bebisen liksom ligger UNDER sätet... Dessutom har mjukliften varit för liten länge. Men det spelar inte så stor roll. Små barn är böjliga, så det lider han inte av.
Nästa vecka börjar det. Då ska E få somna tidigare på kvällen. Vi tänker alltså lägga honom vid 20-tiden. Hoppas på att det går bra och att han inte börjar vakna kl 05 pga detta... Att lägga V på kvällarna var ju verkligen inte superkul när han var i den åldern, men E har hittills haft mycket lättare att somna. Hoppas, hoppas.
Smakportionerna rinner ner i magen i förvånansvärd mängd. Härom dagen satte han i sig en hel 135-gramsburk (jag och en kompis var på GeKås, annars får han faktiskt oftast hem-mosade grönsaker...). Men potatis är inte så imponerande. Alla andra grönsaker, morötter, ärter, palsternacka etc är ju lite söta. Så icke potatis. Så idag var det sura miner till lunchen, trots att potatis har ätits med välbehag innan. Detta måste stävjas, såklart. Det ska inte bli en femmånaders gottegris av E, hade jag tänkt.
V hade det i alla fall bra hos farmor och farfar, även om en del saker behövde klaras ut när han kom hem. Som t ex att man inte får kakor till mellanmål hemma. Men det var inget som tog nån längre tid att ta ur honom, tack och lov. En nyhet sen han kom hem är att han nu plötsligt VILL gå till dagmamman. Det är ganska skönt att slippa ta den striden varje morgon.
Idag är jag glad över
* vädret. Det piggar upp med solsken
* Ullared-resan i början av veckan. Nya kläder åt barnen, Bland annat.
* tvättmaskinen. Fortfarande.
* att E gillar mat så väldigt mycket
* att nattamningen har reducerats till en gång per natt åtminstone varannan natt.
2011-09-20
Gräsänka
Jag och E rår om varandra nu när V och maken är borta på upptåg. V är hos farmor och farfar och har idag ignorerat alla djuren i en djurpark till förmån för en "traktorpark" som fanns vid entrén. Maken har besökt ett bryggeri, om jag forstod SMSet rätt.
E ligger och trynar i min säng. Jag tog allt en liten eftermiddagslur jag också, blev sömnig av allt gråväder och dagens husmorande (tvätta, stryka, plocka ur diskmaskinen...). Idag har vi varit på BVC och konstaterat att lillkillen följer sina kurvor som han ska, två över normalkurvan i längd och +1 i vikt ger nuvarande längd 70,7 cm och nuvarande vikt 7,8 kg. Dags att gå upp till storlek 4 i blöjor snart, precis som jag misstänkt.
Funderar lite på vad jag ska ta mig för nu. Min fantastiska bok är utläst, vilket alltid känns lite tomt, och klockan är snart laga middag - men inte riktigt än. Men E löste problemet åt mig genom att vakna, hör jag.
Idag är jag glad över:
* att ha fått ta en tupplur mitt på blanka eftermiddagen
* att resten av familje roar sig
* att jag fixat färgprover till matrummet
* återigen, tvättmaskinen
* att jag ska dricka varm choklad med vispgrädde ikväll
E ligger och trynar i min säng. Jag tog allt en liten eftermiddagslur jag också, blev sömnig av allt gråväder och dagens husmorande (tvätta, stryka, plocka ur diskmaskinen...). Idag har vi varit på BVC och konstaterat att lillkillen följer sina kurvor som han ska, två över normalkurvan i längd och +1 i vikt ger nuvarande längd 70,7 cm och nuvarande vikt 7,8 kg. Dags att gå upp till storlek 4 i blöjor snart, precis som jag misstänkt.
Funderar lite på vad jag ska ta mig för nu. Min fantastiska bok är utläst, vilket alltid känns lite tomt, och klockan är snart laga middag - men inte riktigt än. Men E löste problemet åt mig genom att vakna, hör jag.
Idag är jag glad över:
* att ha fått ta en tupplur mitt på blanka eftermiddagen
* att resten av familje roar sig
* att jag fixat färgprover till matrummet
* återigen, tvättmaskinen
* att jag ska dricka varm choklad med vispgrädde ikväll
2011-09-15
Snorig bebis och märklig makemage
Två av familjemedlemmarna har varit sjuka de senaste dagarna. E är snuvig och det går åt skrämmande mängder näsdroppar för att skölja igenom snoret ner till magen. Och snorsugen går varm. Maken har haft nåt knas med magen, först väldigt ont, sen lite mindre ont i magen, men ont i huvet och feber, sen helt bra förutom ont i magen, men inte så farligt ont, varje gång han äter. Det var inte så vidare muntert i förrgår, då han låg till sängs hela dagen med nära 39 grader. Igår var det muntrare, eftersom han tog det säkra före det osäkra och stannade hemma från jobbet, men var nästan kry på em och kunde leka med V så att jag hann göra annat.
Märklig känsla när det bara var jag, maken och E hemma på förmiddagen. Vi kunde prata med varandra utan att bli avbrutna av en gäll röst som kräver legolek eller sagostund. Det är på nåt sätt enklare att bortse från den lilla, gälla rösten. Fast E är ju sällan missnöjd på förmiddagarna, bara han får vara i samma rum som man själv. Han är i stället sur på kvällarna, antagligen för att vi är så vansinnigt tråkiga då, vi vuxna. Vill sitta i soffan eller framför datorn och är inte alls leksugna.
Elementen har äntligen fått lite varmvatten i sig här hemma. Det har varit KALLT på nedervåningen fram till igår.
Och avfuktaren har kommit! Inte alls två veckors väntetid.. Det känns nästan konstigt att inte ha det tropiskt fuktigt i badrummet, men det är klart - när vi har hängt en maskin tvätt därinne är det tropiskt ändå. Avfuktaren avger nämligen värme som biprodukt. Men halleluja för att slippa gå till tvättstugan! Även om det inte är 100% praktiskt att ha tvätt hängande i vårt trånga badrum som dessutom ska ha plats för blöjbytande. Och så får vi ju gå till tvättstugan när vi ska tvätta lakan såklart, för det har vi inte plats att hänga här hemma.
Nästa vecka är jag och E ensamma här hemma, maken ska utomlands och svärföräldrarna tar med V hem till sig. Jag hoppas på att det ska bli lugnt och skönt, men vi får väl se. Jag kanske blir galen av att inte få lugn och ro på kvällarna.
E äter sina smakisar med så stor aptit att jag börjar fundera på om det finns en maxgräns för hur mycket man får ge honom i den här åldern. Samtidigt har hans mage blivit mer regelbunden sen vi började ge honom "fast" föda.
Apropå magar så har V för första gången lyckats bajsa på toaletten. Pottan har inte varit poppis de senaste månaderna, men tydligen är toalettstolen mer spännande. Och igår hände det! Jag är imponerad! Men har inga illusioner om att det kommer att vara en bred och rak väg med potträningen framöver. Han är nog fortfarande inte tillräckligt intresserad, är jag rädd.
Se där! Morgonens regn har förbytts i strålande sol. Då blir det nog lekplatsen efter att jag hämtat V hos dagmamman. Det är läge för E att sova i vilket fall som helst, och då får han väl göra det i vagnen på lekplatsen. Vaknar han får man gå runt i åttor. Det har jag gjort förr. Och funker inte det så kan man faktiskt ta upp honom. Han är så stor att han kan sitta upp i vagnen nu om det är hyfsat vindstilla och man spänner fast honom ordentligt. Han gillar att sitta och titta på saker som händer runt omkring. En liten stund i alla fall.
Idag är jag glad över:
* att E tuggar på sina tår, för det är såååå gulligt, och V gjorde aldrig det
* att mitt humör har bättrat sig från i morse, då jag kunde likställas med gubben i Stackars Pettson-boken
* att jag ska få gå på bio med mina tjejkompisar ikväll medan maken styr och ställer här hemma
* att man kan gå omkring i mysbyxor hela dan när man är hemma och föräldraledig
* att jag väger under 70 kg för första gången sen förra året
Märklig känsla när det bara var jag, maken och E hemma på förmiddagen. Vi kunde prata med varandra utan att bli avbrutna av en gäll röst som kräver legolek eller sagostund. Det är på nåt sätt enklare att bortse från den lilla, gälla rösten. Fast E är ju sällan missnöjd på förmiddagarna, bara han får vara i samma rum som man själv. Han är i stället sur på kvällarna, antagligen för att vi är så vansinnigt tråkiga då, vi vuxna. Vill sitta i soffan eller framför datorn och är inte alls leksugna.
Elementen har äntligen fått lite varmvatten i sig här hemma. Det har varit KALLT på nedervåningen fram till igår.
Och avfuktaren har kommit! Inte alls två veckors väntetid.. Det känns nästan konstigt att inte ha det tropiskt fuktigt i badrummet, men det är klart - när vi har hängt en maskin tvätt därinne är det tropiskt ändå. Avfuktaren avger nämligen värme som biprodukt. Men halleluja för att slippa gå till tvättstugan! Även om det inte är 100% praktiskt att ha tvätt hängande i vårt trånga badrum som dessutom ska ha plats för blöjbytande. Och så får vi ju gå till tvättstugan när vi ska tvätta lakan såklart, för det har vi inte plats att hänga här hemma.
Nästa vecka är jag och E ensamma här hemma, maken ska utomlands och svärföräldrarna tar med V hem till sig. Jag hoppas på att det ska bli lugnt och skönt, men vi får väl se. Jag kanske blir galen av att inte få lugn och ro på kvällarna.
E äter sina smakisar med så stor aptit att jag börjar fundera på om det finns en maxgräns för hur mycket man får ge honom i den här åldern. Samtidigt har hans mage blivit mer regelbunden sen vi började ge honom "fast" föda.
Apropå magar så har V för första gången lyckats bajsa på toaletten. Pottan har inte varit poppis de senaste månaderna, men tydligen är toalettstolen mer spännande. Och igår hände det! Jag är imponerad! Men har inga illusioner om att det kommer att vara en bred och rak väg med potträningen framöver. Han är nog fortfarande inte tillräckligt intresserad, är jag rädd.
Se där! Morgonens regn har förbytts i strålande sol. Då blir det nog lekplatsen efter att jag hämtat V hos dagmamman. Det är läge för E att sova i vilket fall som helst, och då får han väl göra det i vagnen på lekplatsen. Vaknar han får man gå runt i åttor. Det har jag gjort förr. Och funker inte det så kan man faktiskt ta upp honom. Han är så stor att han kan sitta upp i vagnen nu om det är hyfsat vindstilla och man spänner fast honom ordentligt. Han gillar att sitta och titta på saker som händer runt omkring. En liten stund i alla fall.
Idag är jag glad över:
* att E tuggar på sina tår, för det är såååå gulligt, och V gjorde aldrig det
* att mitt humör har bättrat sig från i morse, då jag kunde likställas med gubben i Stackars Pettson-boken
* att jag ska få gå på bio med mina tjejkompisar ikväll medan maken styr och ställer här hemma
* att man kan gå omkring i mysbyxor hela dan när man är hemma och föräldraledig
* att jag väger under 70 kg för första gången sen förra året
2011-09-07
Vi har blivit med tvättmaskin!
Japp. Efter att ha släpat tvätten utomhus till och från tvättstugan vecka ut och vecka in har jag nu gjort slag i saken och köpt en begagnad tvättmaskin. Och en ny avfuktare, eftersom luftfuktigheten i vår lägenhet nu har nått tropiska mått. Framförallt i badrummet, där handdukarna blir fuktiga innan man ens använt dem. Tyvärr kommer inte avfuktaren förrän om ett par veckor, så fram tills dess får vi titta lystet på tvättmaskinen och släpa tvätt till och från tvättstugan i höstrusket. Som ikväll till exempel.
Apropå höstrusk så har vi bytt till Varma Vintertäcket, vilket gör att jag nu svettas på nätterna istället för fryser, vilket gör att fönstret måste stå öppet, vilket gör att det blir väldigt kallt när jag sätter mig upp och ammar. Liggamning har aldrig varit min grej, nämligen.
V trotsar och trotsar, och jag ser inte fram emot helgen eftersom maken skall vara borta stora delar av densamma. I morse startade det redan i vår säng, kl 07:02, när V upptäckte att även E låg i vår säng och först ville kramas (gulligt) och sen sparkade på E, bara för att det liksom är kul när jag blir arg. Först blev jag kuligt arg och väste till att man inte får göra så och att jag har sagt det 300 gånger. När han då fnissande fortsatte blev jag argare än kuligt arg, kan jag tala om. V fick en knuff så att han föll omkull, ner på det väldigt mjuka duntäcket, så det gjorde absolut inte ont, men visst. Jag är säkert en dålig mamma. Men vad ska jag GÖRA då, när ungen vill misshandla sin 4 månader gamla lillebror?
I övrigt har vi varit vänner, förutom när vi skulle hem från Öppna Förskolan. Jag hade en tvättmaskininstallatör-tid att passa, men det höll inte V med om. Gråt och skrik och till slut fick jag spänna fast honom i vagnen trots vilda protester och åmanden. Det går inte alltid att resonera. Speciellt inte efter att man försökt i 10 minuter.
I morgon ska jag försöka göra ingenting, eller så lite som möjligt i alla fall. En halvtimmes promenad och så umgås med E. Tror jag.
Idag är jag glad över
* tvättmaskinen
* att jag har en folk-ale som väntar i kylen
* att en kompis vill umgås i helgen när jag är gräsänka
* att E somnat innan 23:30 en hel vecka i sträck (peppar, peppar)
* att vi möblerat om i matrummet och köpt en ny lampa över matbordet
Apropå höstrusk så har vi bytt till Varma Vintertäcket, vilket gör att jag nu svettas på nätterna istället för fryser, vilket gör att fönstret måste stå öppet, vilket gör att det blir väldigt kallt när jag sätter mig upp och ammar. Liggamning har aldrig varit min grej, nämligen.
V trotsar och trotsar, och jag ser inte fram emot helgen eftersom maken skall vara borta stora delar av densamma. I morse startade det redan i vår säng, kl 07:02, när V upptäckte att även E låg i vår säng och först ville kramas (gulligt) och sen sparkade på E, bara för att det liksom är kul när jag blir arg. Först blev jag kuligt arg och väste till att man inte får göra så och att jag har sagt det 300 gånger. När han då fnissande fortsatte blev jag argare än kuligt arg, kan jag tala om. V fick en knuff så att han föll omkull, ner på det väldigt mjuka duntäcket, så det gjorde absolut inte ont, men visst. Jag är säkert en dålig mamma. Men vad ska jag GÖRA då, när ungen vill misshandla sin 4 månader gamla lillebror?
I övrigt har vi varit vänner, förutom när vi skulle hem från Öppna Förskolan. Jag hade en tvättmaskininstallatör-tid att passa, men det höll inte V med om. Gråt och skrik och till slut fick jag spänna fast honom i vagnen trots vilda protester och åmanden. Det går inte alltid att resonera. Speciellt inte efter att man försökt i 10 minuter.
I morgon ska jag försöka göra ingenting, eller så lite som möjligt i alla fall. En halvtimmes promenad och så umgås med E. Tror jag.
Idag är jag glad över
* tvättmaskinen
* att jag har en folk-ale som väntar i kylen
* att en kompis vill umgås i helgen när jag är gräsänka
* att E somnat innan 23:30 en hel vecka i sträck (peppar, peppar)
* att vi möblerat om i matrummet och köpt en ny lampa över matbordet
2011-08-30
Hösten är här
Jaja. Jag har inte haft tid. Allt handlar just nu om prioriteringar. Och när jag gjort allt som MÅSTE göras och har lite tid för mig själv så har jag hittills prioriterat att läsa i min superbra bok. Och så har det ju varit semester, och jag är inte den som bloggar från telefonen. Och sen var jag tvåbarnsmor på heltid i ett par veckorn, innan inskolningen till nya dagmamman började. Så det så.
Men nu. Bok läst (dock inte färdigt, o nej.. men ett par kapitel lästa idag), V hos dagmamma, E sover, köket rent, inget som akut behöver handlas eller dammsugas.
Det är hur som helst höst nu. Småkyligt ute, löven börjar gulna så smått, regnen har kommit och folks källare svämmar över.
Alla mår bra. E växer så det knakar och börjar så smått växa ur kläder i stl 68. Ja, pyjamasar i alla fall. Med fötter. V vill inte. Inte byta blöja, inte gå och lägga sig, inte äta middag, inte borsta tänderna, inte gå hem från lekplatsen, inte läsa bok själv och FRAMFÖRALLT inte gå till dagmamman. Fast när vi väl har kämpat oss igenom alla "inte!!!"-skrik och kommit iväg på morgonen så är dagmamman ändå helt OK. Fram till nästa morgon, då vi börjar om med INTE!!! Det är bara att vänja sig. Såhär ska det vara i minst ett år till nu, om man får tro olyckskorparna.
V är ändå en go unge, och somnar faktiskt själv nuförtiden, om man ser till att han är tillräckligt trött. Vilket han är om han inte sover middag. Nog för att han egentligen behöver sova middag, men jag och maken behöver faktiskt pusta ut lite på kvällarna också, och det är omöjligt med en tvååring som kräver att få bli jagad runt soffan fram till kl 21:30.
E förändrades från att vara nästan löjligt enkel att ha att göra med till att bara bli enkel. När han fyllde tre månader slutade han inom en vecka att somna på beställning när vi föräldrar går och lägger oss, och nu somnar han helst 23:30, till min stora plåga. Igår hade vi i alla fall en triumf, när vi lyckades lägga in honom i sovrummet när han somnade tidigare på kvällen och få honom övertygad om att det var natt. Han vaknade nog 5 gånger innan vi gick och la oss, men sen sov han faktiskt från kl 22 och till 02:30, precis som han gjorde när han var mindre. Win! Annars sover han i vagnen, ungen. Samtidigt som han började få problem med att somna på kvällarna började han också bli känslig för ljus då han ska sova. I vagnen bökar han ner mössan över ögonen, och ska han sova inomhus på dagen lägger han snuttetrasan över ansiktet. Jag har börjat vänja mig nu, och har försäkrat mig om att det GÅR att andas genom den. Men det ser ändå lite otäckt ut när den täcker hela hans lilla plyte.
Jag är fortfarande tjock. Det är tråkigt. Har nu satt mig på en ganska maklig diet som går ut på att jag inte äter godis, kakor, snacks, glass och annat ONÖDIGT utom vid speciella tillfällen (typ när man är bortbjuden). Hittills har jag gått ner 1,3 kg. Eller 0. Beroende på var man placerar badrumsvågen. Så länge jag ammar kan jag knappast dieta mer offensivt än så, för Emils välbefinnande måste ju ändå gå före min fåfänga. Men det hade varit trevligt att komma i sina egna kläder och inte behöva använda kompisars avlagda stl 44... Har inte bestämt hur länge amningen ska pågå, men i alla fall i två månader till. Nu är det ju dags för smakportioner, och jag hoppas att E gillar mat, så vi kan övergå till det lite smidigt när det är dags.
Renoveringen av vårt hus har börjat. Ja, inte för vår del, de ska renovera ena änden av huset i flera månader, sen fortsätter de i sakta mak åt vårt håll och vi beräknas få flytta ut i mars 2013. Det är ett tag tills dess. Så i ett och ett halvt år till, lite drygt, får vi leva med en fuktig lägenhet och dålig ventilation. Jag funderar på allvar på en luftavfuktare och en tvättmaskin i badrummet, eftersom tvättstugan ligger 200 meter bort och man inte kan ta sig dit inomhus. Men jag antar att vi inte har råd. Eller snarare, att det finns viktigare saker att köpa. Men jag börjar verkligen bli trött på att duschhanddukarna inte hinner torka mellan gångerna man använder dem. Dvs, de hinner inte torka på ett helt dygn. Och med höst och störtregn ute hjälper det ju inte direkt att öppna badrumsfönstret heller.
V är i alla fall sjukt imponerad av alla stora maskiner som dyker upp i samband med att renoveringen startar. Det är grävmaskiner, lastbilar och till och med en mobilkran. De var och tittade på kranen igår med dagmamman, och barnen blev erbjudna att åka upp i kranen (eller om det möjligen var bygghissen, jag fattade inte helt...), men då fick de kalla fötter, småkillarna. Just nu är det nämligen bara killar i barngruppen. 4 stycken mellan 1,5 och 3,5, med V och en annan kille som stolta tvååringar. Det ska komma ett barn till, men det var inte riktigt klart vilket barn det skulle bli om jag fattat saken rätt. Dagmamman är i alla fall superbra, och väldigt framåt och positiv. Så framåt att stackars V inte riktigt vet hur han ska agera, tror jag. Varken jag eller hans pappa eller någon av hans tidigare dagmammor har varit riktigt lika "tjohejsan!" och jag antar att det kan vara lite läskigt innan man vant sig.
Gissningsvis börjar Es lilla lur lida mot sitt slut nu. Och jag ska försöka att uppdatera här nån gång i veckan framöver, nu när jag faktiskt HAR 15 timmar när jag är hemma med knyttet, även om en del av den tiden går åt till "fettförbrännande" promenader (idag gick jag en timme med barnvagn. Jag är väldigt duktig. Och väldigt otränad. Suck) och hushållsarbete.
Idag är jag glad över:
* att alla i familjen är friska
* att maken kommer hem lite tidigare
* att vi har köpt färdigrostat kaffe från ett café (för hemmarostat BLIR inte lika bra. Så är det bara)
* att jag fick sova mellan 22:00 och 07:15 (med 3 amningar, men nattamningarna har hittills varit väldigt smidiga!)
* att det inte regnar idag
Men nu. Bok läst (dock inte färdigt, o nej.. men ett par kapitel lästa idag), V hos dagmamma, E sover, köket rent, inget som akut behöver handlas eller dammsugas.
Det är hur som helst höst nu. Småkyligt ute, löven börjar gulna så smått, regnen har kommit och folks källare svämmar över.
Alla mår bra. E växer så det knakar och börjar så smått växa ur kläder i stl 68. Ja, pyjamasar i alla fall. Med fötter. V vill inte. Inte byta blöja, inte gå och lägga sig, inte äta middag, inte borsta tänderna, inte gå hem från lekplatsen, inte läsa bok själv och FRAMFÖRALLT inte gå till dagmamman. Fast när vi väl har kämpat oss igenom alla "inte!!!"-skrik och kommit iväg på morgonen så är dagmamman ändå helt OK. Fram till nästa morgon, då vi börjar om med INTE!!! Det är bara att vänja sig. Såhär ska det vara i minst ett år till nu, om man får tro olyckskorparna.
V är ändå en go unge, och somnar faktiskt själv nuförtiden, om man ser till att han är tillräckligt trött. Vilket han är om han inte sover middag. Nog för att han egentligen behöver sova middag, men jag och maken behöver faktiskt pusta ut lite på kvällarna också, och det är omöjligt med en tvååring som kräver att få bli jagad runt soffan fram till kl 21:30.
E förändrades från att vara nästan löjligt enkel att ha att göra med till att bara bli enkel. När han fyllde tre månader slutade han inom en vecka att somna på beställning när vi föräldrar går och lägger oss, och nu somnar han helst 23:30, till min stora plåga. Igår hade vi i alla fall en triumf, när vi lyckades lägga in honom i sovrummet när han somnade tidigare på kvällen och få honom övertygad om att det var natt. Han vaknade nog 5 gånger innan vi gick och la oss, men sen sov han faktiskt från kl 22 och till 02:30, precis som han gjorde när han var mindre. Win! Annars sover han i vagnen, ungen. Samtidigt som han började få problem med att somna på kvällarna började han också bli känslig för ljus då han ska sova. I vagnen bökar han ner mössan över ögonen, och ska han sova inomhus på dagen lägger han snuttetrasan över ansiktet. Jag har börjat vänja mig nu, och har försäkrat mig om att det GÅR att andas genom den. Men det ser ändå lite otäckt ut när den täcker hela hans lilla plyte.
Jag är fortfarande tjock. Det är tråkigt. Har nu satt mig på en ganska maklig diet som går ut på att jag inte äter godis, kakor, snacks, glass och annat ONÖDIGT utom vid speciella tillfällen (typ när man är bortbjuden). Hittills har jag gått ner 1,3 kg. Eller 0. Beroende på var man placerar badrumsvågen. Så länge jag ammar kan jag knappast dieta mer offensivt än så, för Emils välbefinnande måste ju ändå gå före min fåfänga. Men det hade varit trevligt att komma i sina egna kläder och inte behöva använda kompisars avlagda stl 44... Har inte bestämt hur länge amningen ska pågå, men i alla fall i två månader till. Nu är det ju dags för smakportioner, och jag hoppas att E gillar mat, så vi kan övergå till det lite smidigt när det är dags.
Renoveringen av vårt hus har börjat. Ja, inte för vår del, de ska renovera ena änden av huset i flera månader, sen fortsätter de i sakta mak åt vårt håll och vi beräknas få flytta ut i mars 2013. Det är ett tag tills dess. Så i ett och ett halvt år till, lite drygt, får vi leva med en fuktig lägenhet och dålig ventilation. Jag funderar på allvar på en luftavfuktare och en tvättmaskin i badrummet, eftersom tvättstugan ligger 200 meter bort och man inte kan ta sig dit inomhus. Men jag antar att vi inte har råd. Eller snarare, att det finns viktigare saker att köpa. Men jag börjar verkligen bli trött på att duschhanddukarna inte hinner torka mellan gångerna man använder dem. Dvs, de hinner inte torka på ett helt dygn. Och med höst och störtregn ute hjälper det ju inte direkt att öppna badrumsfönstret heller.
V är i alla fall sjukt imponerad av alla stora maskiner som dyker upp i samband med att renoveringen startar. Det är grävmaskiner, lastbilar och till och med en mobilkran. De var och tittade på kranen igår med dagmamman, och barnen blev erbjudna att åka upp i kranen (eller om det möjligen var bygghissen, jag fattade inte helt...), men då fick de kalla fötter, småkillarna. Just nu är det nämligen bara killar i barngruppen. 4 stycken mellan 1,5 och 3,5, med V och en annan kille som stolta tvååringar. Det ska komma ett barn till, men det var inte riktigt klart vilket barn det skulle bli om jag fattat saken rätt. Dagmamman är i alla fall superbra, och väldigt framåt och positiv. Så framåt att stackars V inte riktigt vet hur han ska agera, tror jag. Varken jag eller hans pappa eller någon av hans tidigare dagmammor har varit riktigt lika "tjohejsan!" och jag antar att det kan vara lite läskigt innan man vant sig.
Gissningsvis börjar Es lilla lur lida mot sitt slut nu. Och jag ska försöka att uppdatera här nån gång i veckan framöver, nu när jag faktiskt HAR 15 timmar när jag är hemma med knyttet, även om en del av den tiden går åt till "fettförbrännande" promenader (idag gick jag en timme med barnvagn. Jag är väldigt duktig. Och väldigt otränad. Suck) och hushållsarbete.
Idag är jag glad över:
* att alla i familjen är friska
* att maken kommer hem lite tidigare
* att vi har köpt färdigrostat kaffe från ett café (för hemmarostat BLIR inte lika bra. Så är det bara)
* att jag fick sova mellan 22:00 och 07:15 (med 3 amningar, men nattamningarna har hittills varit väldigt smidiga!)
* att det inte regnar idag
2011-06-17
Stressnivå
Alltså, hittills har det gått betydligt enklare att vara tvåbarnsmor än vad jag förväntat mig. E sover fortfarande ganska mycket, framförallt i bärsele och vagn, men även inomhus i sin mjuklift. Även på nätterna, fast i sängen då. Så mycket att hans huvud hotar att bli platt i bak. V verkar ha fattat att E är här för att stanna och opponerar sig inte speciellt ofta när jag ammar. Bara nån gång om dagen. Men stressnivån är ändå konstant förhöjd, V testar gränserna för fullt och vi har fått återgå till pipmugg efter att en ansenlig mängd vätska har hamnat på golvet. Gång på gång. "Men V!! FÅR man hälla ut mjölken?" *Flin* "Mm".
E är hård i magen. Det bajsas ett par gånger i veckan om man har tur. Och då är det som hårvax i konsistensen. Och grönt. Som från en kanadagås. Han får fortfarande totalt 210 ml ersättning om dagen, och vi häller i rapsolja nån gång varje dag, men det verkar inte hjälpa så speciellt. Vi har även testat messmör, vilket gav resultat exakt en gång. Faktum är att lillkillen bara bajsat i blöjan en gång. Övriga tillfällen har vi fått hjälpa honom genom att trycka benen mot magen och reta lite med tvättlapp i rumpan - på skötbordet. Det "lustiga" är att det som kommer ut i slutet inte är så hårt. Men E klämmer fortfarande för kung och fosterland. Resultatet: Bajs överallt, på skötbord, golv och även på mamma. Och, för all del, nöjd bebis.
Eftersom allt går så bra så tyckte maken att det nu var på tiden att V lär sig att somna själv igen - en kunskap han haft, men som gått förlorad. Så nu är varje kväll en kamp. Men en kortare kamp för var gång, lyckligtvis. Inte lika många tårar fälls nu som i förra veckan. Knappt några alls, faktiskt.
Idag har jag umgåtts med en väninna vars tvååring har varit sjuk. Ja, hon är nog sjuk fortfarande, och det är bara att hoppas att V inte fått några bassilusker. Men det har han nog, eftersom de små liven valde att PUSSAS mitt i leken. Otroligt gulligt. Frågan är om det är värt ett barn med 40 graders feber. Eller för den delen, en sexveckors bebis med 40 graders feber. Jag hoppas på o-smitta, som sagt var.
Snart är det semester. Inte illa. Det blir stuga i år igen, såklart. Vi ska inte göra NÅT vettigt alls, har maken lovat. Bara lata oss. Fast det går inte att lata sig med två småbarn. Vi ska i alla fall försöka.
Idag är jag glad över:
* att väninnan var med ut på stan eftersom jag lovat att köpa fler flaskor på systemet än vad som rymdes i min barnvagns pack-korg och i ryggsäcken jag hade med mig
* att allt än så länge går över förväntan
* att det är maken som lägger V ikväll
* att jag har presentkort på massage, för att amma och läsa om Pettsson samtidigt tar hårt på ryggen
* att jag äntligen fick mer än en minut framför datorn
E är hård i magen. Det bajsas ett par gånger i veckan om man har tur. Och då är det som hårvax i konsistensen. Och grönt. Som från en kanadagås. Han får fortfarande totalt 210 ml ersättning om dagen, och vi häller i rapsolja nån gång varje dag, men det verkar inte hjälpa så speciellt. Vi har även testat messmör, vilket gav resultat exakt en gång. Faktum är att lillkillen bara bajsat i blöjan en gång. Övriga tillfällen har vi fått hjälpa honom genom att trycka benen mot magen och reta lite med tvättlapp i rumpan - på skötbordet. Det "lustiga" är att det som kommer ut i slutet inte är så hårt. Men E klämmer fortfarande för kung och fosterland. Resultatet: Bajs överallt, på skötbord, golv och även på mamma. Och, för all del, nöjd bebis.
Eftersom allt går så bra så tyckte maken att det nu var på tiden att V lär sig att somna själv igen - en kunskap han haft, men som gått förlorad. Så nu är varje kväll en kamp. Men en kortare kamp för var gång, lyckligtvis. Inte lika många tårar fälls nu som i förra veckan. Knappt några alls, faktiskt.
Idag har jag umgåtts med en väninna vars tvååring har varit sjuk. Ja, hon är nog sjuk fortfarande, och det är bara att hoppas att V inte fått några bassilusker. Men det har han nog, eftersom de små liven valde att PUSSAS mitt i leken. Otroligt gulligt. Frågan är om det är värt ett barn med 40 graders feber. Eller för den delen, en sexveckors bebis med 40 graders feber. Jag hoppas på o-smitta, som sagt var.
Snart är det semester. Inte illa. Det blir stuga i år igen, såklart. Vi ska inte göra NÅT vettigt alls, har maken lovat. Bara lata oss. Fast det går inte att lata sig med två småbarn. Vi ska i alla fall försöka.
Idag är jag glad över:
* att väninnan var med ut på stan eftersom jag lovat att köpa fler flaskor på systemet än vad som rymdes i min barnvagns pack-korg och i ryggsäcken jag hade med mig
* att allt än så länge går över förväntan
* att det är maken som lägger V ikväll
* att jag har presentkort på massage, för att amma och läsa om Pettsson samtidigt tar hårt på ryggen
* att jag äntligen fick mer än en minut framför datorn
2011-05-25
Tunnis
Jag gjorde misstaget att tro att ett nöjt barn är lika med ett mätt barn. Så var tydligen inte fallet, visade det sig. Lille E hade inte gått upp mer än 4 gram i vikt under en vecka när vi vägde honom på BVC-besöket jag nämnde i förra inlägget, så i helgen har det varit intensivamning (varannan timme, båda brösten, håll barnet vaket!) och tillmatning med 2*60 ml bröstmjölksersättning varje kväll. En knapp vecka senare var resultatet fint: +190 gram, och jag behövde inte gråta mig igenom besöket på BVC den gången. För när det visade sig att vikten helt stannat av kom alla minnen av hur jobbigt det var med Vs vikt tillbaka och den snälla sköterskan frågade om jag ville prata med en psykolog medan hon tillhandahöll en aldrig sinande ström med näsdukar. Men jag ville inte prata med nån psykolog. Jag har absolut inget emot bröstmjölksersättning, och tycker, såhär hemma vid datorn, att jag mycket väl kan sluta amma helt och hållet om det visar vara det mest hållbara alternativet - men vägningarna på BVC är och förblir ett trauma, oklart varför.
Faktum är dock att jag gärna fortsätter att amma om det är möjligt, inte sådär varannan timme eftersom V behöver mer uppmärksamhet än så, och jag inser naturligtvis att mjölken inte räcker för att lillkillen ska bli mätt - men jag slipper gärna flaskmatning på nätterna, och att ständigt ha med sig en tetra med ersättning och vara helt handfallen om man glömt den hemma - nja.
Jag har genomlevt min första dag ensam med två barn, och det fungerade förvånansvärt bra. Men man ska väl inte tro att det kommer att gå så lätt framöver. V blir bara mer och mer trotsig. "Vill inte!" är standarduttrycket nu. Till och med farfar, som varit här i några dagar, råkade ut för detta. Och farfar är ändå favoriten alla kategorier. Just nu är V hos dagmamma och skall så förbli i ytterligare fyra timmar. Jag tänkte invänta att E vaknar, mata honom och sen ta oss ut på stan i syfte att köpa en ny pyjamas till V - han har bara två i rätt storlek, och nu är en av dem mystiskt försvunnen och den andra lortig.
Idag är jag glad över:
* att E ökat i vikt
* att farfar varit här och lekt med V i två dagar
* att jag fått tid att sitta vid datorn
* sol-/insektsskyddet till barnvagnen som jag har sytt alldeles själv
* att ryggen inte gått sönder av knasiga amningsställningar. Än.
Faktum är dock att jag gärna fortsätter att amma om det är möjligt, inte sådär varannan timme eftersom V behöver mer uppmärksamhet än så, och jag inser naturligtvis att mjölken inte räcker för att lillkillen ska bli mätt - men jag slipper gärna flaskmatning på nätterna, och att ständigt ha med sig en tetra med ersättning och vara helt handfallen om man glömt den hemma - nja.
Jag har genomlevt min första dag ensam med två barn, och det fungerade förvånansvärt bra. Men man ska väl inte tro att det kommer att gå så lätt framöver. V blir bara mer och mer trotsig. "Vill inte!" är standarduttrycket nu. Till och med farfar, som varit här i några dagar, råkade ut för detta. Och farfar är ändå favoriten alla kategorier. Just nu är V hos dagmamma och skall så förbli i ytterligare fyra timmar. Jag tänkte invänta att E vaknar, mata honom och sen ta oss ut på stan i syfte att köpa en ny pyjamas till V - han har bara två i rätt storlek, och nu är en av dem mystiskt försvunnen och den andra lortig.
Idag är jag glad över:
* att E ökat i vikt
* att farfar varit här och lekt med V i två dagar
* att jag fått tid att sitta vid datorn
* sol-/insektsskyddet till barnvagnen som jag har sytt alldeles själv
* att ryggen inte gått sönder av knasiga amningsställningar. Än.
2011-05-17
12 dagar senare: Tvåbarnsförälder
Det kom faktiskt en bebis samma dag som jag skrev det senaste inlägget. Jag bestämde mig för att det nog ändå inte var så dumt att få lite frisk luft och gick med till tvättstugan ett par vändor. Efter sista promenaden började jag misstänka att värkarna kanske var riktiga, framförallt när de inte gav med sig när jag satte mig ner. Vid 21 bedömde jag att det nog faktiskt var dags och ringde till förlossningen, som ändå tyckte att jag skulle avvakta iom att vrkarna inte var super-regelbundna eller så värst smärtsamma, men redan 15 minuter senare ringde jag in igen och bad att få åka in, eftersom jag då hade fått samma upplevelse som sist, värkar som aldrig riktigt slutade, utan kom direkt efter varandra. Inget vidare bekvämt hemma i TV-soffan.
V hade precis somnat och svärmor och mamma vinkade av oss när vi satte kurs mot bilen, en promenad på max 100 meter där vi fick stanna ett par gånger eftersom jag inte kunde ta mig framåt när det var som värst. Väl inne i bilen bedömde jag definitivt att det var på riktigt, och maken försökte köra försiktigt över fartguppen medan jag tog spjärn mot golvet och flåsade. Väl nere på den större vägen (inga gupp) bad jag honom stå på ordentligt. Sitta i bll var ingen höjdare. När vi närmade oss sjukhuset (som lyckligtvis ligger väldigt nära) började jag få spykänningar och instruerade maken att köra till entrén direkt, och inte frösöka parkera. Vältrade mig ur bilen, stapplade iväg till gräsmattan 2 meter bort och kräktes som ett fyllo böjd över en parkbänk medan maken ställde ifrån sig bilen i närmaste parkeringsruta.
Eftersom det var ganska sent på kvällen var dörren inte öppen, utan man fick ringa på. Det tog en evighet (säkert minst 20 sekunder...) innan nån svarade och frågade vart vi skulle. Eftersom ringklockan var märkt "Förlossning" tyckte jag att det var en ytterst korkad fråga och väste "till förlossningen, hoppas jag". Väl inne öppnade en undersköterska och placerade mig i en fåtölj. Maken rusade ut igen för att betala parkeringen medan jag låg i brygga över ryggstödet. En barnmorska dök upp och bad mig andas. När det lugnat ner sig lite fick jag gå in i ett undersökningsrum, men eftersom mina värkpauser var obefintliga kunde jag knappt ta mig fram till britsen, och när jag väl var där lutade jag mig över den och gjorde tåhävningar. Barnmorskan tittade lite på mig och sa: "Jag tror att vi tar en förlossningssal direkt" och jag höll med. "Finns det ingen lustgas här så vill jag gå härifrån" grymtade jag. Så i nästa 20-sekunderspaus ledde hon mig med raska steg in i en förlossningssal där jag inte heller hann upp på sängen, utan lutade mig över den och trampade runt med fötterna.
Så fort nästa värkpaus kom utbrast jag, lite stressat: "Jag klär av mig nu!" trampade ur skorna och drog ner byxorna. Mer hann jag inte, utan de fick hjälpa mig att få fötterna ur byxorna och liksom baxa upp mig i sängen, där jag lyckligtvis fick lustgas. Nu återkom maken - max 3 minuter hade gått sen han lämnade mig, och han hade undrat lite förvirrat vart jag tagit vägen. "Nu går vattnet!" förklarade jag, och var allt lite ledsen över att jag inte fått av mig trosorna. De åkte i alla fall av nu, helt utan min inblandning, och vid undersökning kostaterades att jag var 7 cm öppen. "Bajs" tänkte jag, och antog att det var för sent för epidural, men att det ändå skulle ta ett par timamr till, minst. Jag var milt sagt lite stressad eftersom jag inte fick vila mellan värkarna och började få lätt panik.
"Vill du krysta?" frågade barnmorskan plötsligt, och jag svarade förvånat att nä, det tror jag väl inte "ja, för det låter så på dig" sa hon och jag fräste tillbaka att det är så jag låter när jag har ont. En minut senare frågade jag om de kunde kolla hur öppen jag var nu, för nu kanske jag ändå ville krysta. Och jodå, 10 centimeter var det minsann. "Följ kroppen" sa barnmorskan, och tre eller fyra krystvärkar senare (lustgas gjorde minsann ingen nytta där, upptäckte jag) var bebisen ute. Tydligen kom det en hand samtidigt som huvudet, och när kroppen kom så kände jag hur det sprattlade - lite häftigt, fast samtidigt läskigt. Men det rådde i alla fall inga tvivel om att bebisen mådde bra, även om det hade varit mitt minsta bekymmer under förlossningen.
Det som kom ut var en ytterst välmående gosse - APGAR 10 minsann - och när han väl landat på min mage och navelsträngen var klippt retirerade barnmorskan till datorn i rummet. "Jahapp" sa hon, "nu finns det en rad i journalen, och där står det att barnet är fött". Jag hade ingen riktig tidsuppfattning, men det visade sig att från det att hon tog in mig i undersökningsrummet och tills lillkillen var ute hade det gått 25 minuter. Snacka om tur att vi åkte in när vi gjorde! Den hinnsvepande barnmorskan hade ju helt rätt i att det skulle gå snabbt...
Familjens nytillskott, E, är ett sånt där barn som sover på dagarna. Så mycket att brösten värker. Han äter oftat bara på det ena och lämnar det andra att lida i ytterligare 2-4 timmar medan han trynar i babysittern eller barnvagnsinsatsen. Vissa dagar sover han dock inte. Min kloka syster var här på besök för ett tag sen och sa att hon trodde att han a) hade ont i magen och b) är frusen, och efter hennes åtgärder så sov han som en bebis ska igen. Jag misstänker att killen behöver rapa, men inte kommer det några rapar, inte. Istället YTTERST illaluktande fisar. Bajsat har han inte gjort på flera dagar, men det sägs ju att barn som äter bröstmjölk inte KAN bli förstoppade, så jag antar att det är i sin ordning. Om han går upp i vikt som han ska återstår att se. Vägning på BVC i övermorgon - då ska jag fråga om bajsandet också.
V är inte superimponerad. Först kom det hem en bebis som måste få mammas uppmärksamhet med jämna mellanrum, sen åkte mormor hem. Blä! Men han är som vanligt hos sin dagmamma, så vi får väl hoppas på att han kan hantera situationen. Han har ju precis börjat bli sådär härligt trotsig i allmänhet, så det är svårt att veta vilka vansinnesutbrott som har att göra med frustration över lillebror-situationen och vilka som bara är ren trots.
Idag hälsade vi på hos den nya dagmamman som han ska börja hos i höst. Hon verkade superbra! Jag, som på sista tiden ångrat att vi valde dagmamma i första hand, är nu jättenöjd med att vi gjorde det. Kvinnan bor här i huset, och hon är ute mycket med barnen. Hon är flexibel gällande tider, väljer att skicka information till föräldrarna på mail, har en egen trädgårdstäppa där barnen får plantera och en "egen" lekplats utanför sin uteplats, med en hel låda med sandlådeleksaker. Ingen biltrafik där barnen leker och en skogsslänt att busa runt i. V verkade gilla henne och tog henne i handen och ville att hon skulle gå med honom ut i skogen.
V gillar å andra sidan nästan alla, och blir helt till sig när vi får besök. SPECIELLT om de tkommer en "farbror" eller flera. Han träffar nog inte så många killar i makens ålder, så farbröder är ohyggligt spännande. Han släpar med dem in på sitt rum och vill att de ska bygga Duplo med honom nästan innan de hinner ta av sig jacka och skor. Gullunge! Fast en sån ilsken gullunge han är just nu...
Idag är jag glad över:
* att vi fått en sovbebis
* den nya dagmamman
* all hjälp vi fick av mamma när hon var här
* att både E och V verkar må prima, trots varsin förkylning
* att maken fortfarande är hemma - på fredag slutar "smekmånaden" och jag ska ha hand om trotsiga V och snuttiga E samtidigt hela dagen.
V hade precis somnat och svärmor och mamma vinkade av oss när vi satte kurs mot bilen, en promenad på max 100 meter där vi fick stanna ett par gånger eftersom jag inte kunde ta mig framåt när det var som värst. Väl inne i bilen bedömde jag definitivt att det var på riktigt, och maken försökte köra försiktigt över fartguppen medan jag tog spjärn mot golvet och flåsade. Väl nere på den större vägen (inga gupp) bad jag honom stå på ordentligt. Sitta i bll var ingen höjdare. När vi närmade oss sjukhuset (som lyckligtvis ligger väldigt nära) började jag få spykänningar och instruerade maken att köra till entrén direkt, och inte frösöka parkera. Vältrade mig ur bilen, stapplade iväg till gräsmattan 2 meter bort och kräktes som ett fyllo böjd över en parkbänk medan maken ställde ifrån sig bilen i närmaste parkeringsruta.
Eftersom det var ganska sent på kvällen var dörren inte öppen, utan man fick ringa på. Det tog en evighet (säkert minst 20 sekunder...) innan nån svarade och frågade vart vi skulle. Eftersom ringklockan var märkt "Förlossning" tyckte jag att det var en ytterst korkad fråga och väste "till förlossningen, hoppas jag". Väl inne öppnade en undersköterska och placerade mig i en fåtölj. Maken rusade ut igen för att betala parkeringen medan jag låg i brygga över ryggstödet. En barnmorska dök upp och bad mig andas. När det lugnat ner sig lite fick jag gå in i ett undersökningsrum, men eftersom mina värkpauser var obefintliga kunde jag knappt ta mig fram till britsen, och när jag väl var där lutade jag mig över den och gjorde tåhävningar. Barnmorskan tittade lite på mig och sa: "Jag tror att vi tar en förlossningssal direkt" och jag höll med. "Finns det ingen lustgas här så vill jag gå härifrån" grymtade jag. Så i nästa 20-sekunderspaus ledde hon mig med raska steg in i en förlossningssal där jag inte heller hann upp på sängen, utan lutade mig över den och trampade runt med fötterna.
Så fort nästa värkpaus kom utbrast jag, lite stressat: "Jag klär av mig nu!" trampade ur skorna och drog ner byxorna. Mer hann jag inte, utan de fick hjälpa mig att få fötterna ur byxorna och liksom baxa upp mig i sängen, där jag lyckligtvis fick lustgas. Nu återkom maken - max 3 minuter hade gått sen han lämnade mig, och han hade undrat lite förvirrat vart jag tagit vägen. "Nu går vattnet!" förklarade jag, och var allt lite ledsen över att jag inte fått av mig trosorna. De åkte i alla fall av nu, helt utan min inblandning, och vid undersökning kostaterades att jag var 7 cm öppen. "Bajs" tänkte jag, och antog att det var för sent för epidural, men att det ändå skulle ta ett par timamr till, minst. Jag var milt sagt lite stressad eftersom jag inte fick vila mellan värkarna och började få lätt panik.
"Vill du krysta?" frågade barnmorskan plötsligt, och jag svarade förvånat att nä, det tror jag väl inte "ja, för det låter så på dig" sa hon och jag fräste tillbaka att det är så jag låter när jag har ont. En minut senare frågade jag om de kunde kolla hur öppen jag var nu, för nu kanske jag ändå ville krysta. Och jodå, 10 centimeter var det minsann. "Följ kroppen" sa barnmorskan, och tre eller fyra krystvärkar senare (lustgas gjorde minsann ingen nytta där, upptäckte jag) var bebisen ute. Tydligen kom det en hand samtidigt som huvudet, och när kroppen kom så kände jag hur det sprattlade - lite häftigt, fast samtidigt läskigt. Men det rådde i alla fall inga tvivel om att bebisen mådde bra, även om det hade varit mitt minsta bekymmer under förlossningen.
Det som kom ut var en ytterst välmående gosse - APGAR 10 minsann - och när han väl landat på min mage och navelsträngen var klippt retirerade barnmorskan till datorn i rummet. "Jahapp" sa hon, "nu finns det en rad i journalen, och där står det att barnet är fött". Jag hade ingen riktig tidsuppfattning, men det visade sig att från det att hon tog in mig i undersökningsrummet och tills lillkillen var ute hade det gått 25 minuter. Snacka om tur att vi åkte in när vi gjorde! Den hinnsvepande barnmorskan hade ju helt rätt i att det skulle gå snabbt...
Familjens nytillskott, E, är ett sånt där barn som sover på dagarna. Så mycket att brösten värker. Han äter oftat bara på det ena och lämnar det andra att lida i ytterligare 2-4 timmar medan han trynar i babysittern eller barnvagnsinsatsen. Vissa dagar sover han dock inte. Min kloka syster var här på besök för ett tag sen och sa att hon trodde att han a) hade ont i magen och b) är frusen, och efter hennes åtgärder så sov han som en bebis ska igen. Jag misstänker att killen behöver rapa, men inte kommer det några rapar, inte. Istället YTTERST illaluktande fisar. Bajsat har han inte gjort på flera dagar, men det sägs ju att barn som äter bröstmjölk inte KAN bli förstoppade, så jag antar att det är i sin ordning. Om han går upp i vikt som han ska återstår att se. Vägning på BVC i övermorgon - då ska jag fråga om bajsandet också.
V är inte superimponerad. Först kom det hem en bebis som måste få mammas uppmärksamhet med jämna mellanrum, sen åkte mormor hem. Blä! Men han är som vanligt hos sin dagmamma, så vi får väl hoppas på att han kan hantera situationen. Han har ju precis börjat bli sådär härligt trotsig i allmänhet, så det är svårt att veta vilka vansinnesutbrott som har att göra med frustration över lillebror-situationen och vilka som bara är ren trots.
Idag hälsade vi på hos den nya dagmamman som han ska börja hos i höst. Hon verkade superbra! Jag, som på sista tiden ångrat att vi valde dagmamma i första hand, är nu jättenöjd med att vi gjorde det. Kvinnan bor här i huset, och hon är ute mycket med barnen. Hon är flexibel gällande tider, väljer att skicka information till föräldrarna på mail, har en egen trädgårdstäppa där barnen får plantera och en "egen" lekplats utanför sin uteplats, med en hel låda med sandlådeleksaker. Ingen biltrafik där barnen leker och en skogsslänt att busa runt i. V verkade gilla henne och tog henne i handen och ville att hon skulle gå med honom ut i skogen.
V gillar å andra sidan nästan alla, och blir helt till sig när vi får besök. SPECIELLT om de tkommer en "farbror" eller flera. Han träffar nog inte så många killar i makens ålder, så farbröder är ohyggligt spännande. Han släpar med dem in på sitt rum och vill att de ska bygga Duplo med honom nästan innan de hinner ta av sig jacka och skor. Gullunge! Fast en sån ilsken gullunge han är just nu...
Idag är jag glad över:
* att vi fått en sovbebis
* den nya dagmamman
* all hjälp vi fick av mamma när hon var här
* att både E och V verkar må prima, trots varsin förkylning
* att maken fortfarande är hemma - på fredag slutar "smekmånaden" och jag ska ha hand om trotsiga V och snuttiga E samtidigt hela dagen.
2011-05-05
41+4, torsdag: 41+3? och hinnsvepning
Hmm.. att räkna de här graviditetsdagarna verkar kräva en utbildning inom vården... Idag hävdade barnmorskan bestämt att jag är i v. 41+3 och inte 41+4 som jag trodde. Nåja. En dag hit eller dit. 41+ är det hur som helst.
Magen hade inte vuxit idag HELLER, och därför ska jag på ny undersökning på sjukhuset i morgon förmiddag. Det här är väl åttonde veckan i rad som kurvan har varit plan. Så jag är i alla fall inte onormalt tjock längre. Alltid nåt, antar jag.
I övrigt verkade det bra, lagom varierande bebispuls och jag själv var frisk som vanligt. Fick en tid för överburenhetskontroll på måndag också.
Den utlovade hinnsvepningen blev av, med assistans från en mer erfaren barnmorska, som precis innan själva "ingreppet" fick ett viktigt telefonsamtal och lämnade mig i gynstolen med ett sånt där "skohorn" instoppat på ett av de ställen där solen aldrig skiner. Humor! Samtalet var lyckligtvis snabbt avklarat, och likaså själva svepningen. Jag fick förklarat att även om livmodertappen såg opåverkad ut så var den så töjbar att jag kunde öppnas till 5 cm, och att hon hade känt barnets huvud utan problem, "så om det sätter igång så ska ni nog inte vänta för länge med att åka in - det kan gå snabbt det här". Nåja, jag tror väl vad jag vill om det. Men med lite tur betyder det i alla fall att de inte kommer att skicka hem oss från förlossningen när vi väl kommer in.
Resultatet då? Jotack, jag har haft förvärkar hela eftermiddagen. Har inte brytt mig om att klocka dem i och med att de inte är så smärtsamma (jämförelsevis, alltså - klart att de gör ont, men jag behöver ju inte gå omkring och frusta under värkarna utan kan föra ett normalt samtal utan att det märks på mig att jag har ont). Så vi får väl se om det ökar eller avstannar. Tar väl en Panodil innan jag lägger mig för att få sova lite, och hjälper det inte så antar jag att det är På Riktigt.
Ikväll kommer svärmor på besök, så lägenheten kommer att vara full av mammor i natt. V kommer att fröjda sig! Maken får sluta jobbet lite tidigare för att hämta den lille rufshövdade illbattingen hos dagmamman, eftersom jag inte är superintresserad av att köra bil just nu. Eller för den delen, av att bära tvättkorgar fram och tillbaka till och från tvättstugan. Vi tvättar ikväll. Eller snarare, maken tvättar ikväll. Jag ska spendera kvällen sittande i soffan, tror jag. Det får man när man har förvärkar.
Mamma har sysselsatt sig med att städa idag. Herregud, så skönt att ha nån som passar upp på en, även om jag nu har mått bra hela tiden. Städa är inte kul oavsett hur bra man mår.
Funderar på att se ett avsnitt av "En unge i minuten" för att bli lite inspirerad. Om TV4 Play funkar idag.
Idag är jag glad över:
* TV-serien "Game of thrones", även om böckerna - såklart - är bättre
* mammas städinsats
* att jag fick min hinnsvepning och någon form av positivt utlåtande
* att jag fått kontroll på sjukhuset i morrn ifall det inte startar av hinnsvepningen
* att vi har ett badkar
Magen hade inte vuxit idag HELLER, och därför ska jag på ny undersökning på sjukhuset i morgon förmiddag. Det här är väl åttonde veckan i rad som kurvan har varit plan. Så jag är i alla fall inte onormalt tjock längre. Alltid nåt, antar jag.
I övrigt verkade det bra, lagom varierande bebispuls och jag själv var frisk som vanligt. Fick en tid för överburenhetskontroll på måndag också.
Den utlovade hinnsvepningen blev av, med assistans från en mer erfaren barnmorska, som precis innan själva "ingreppet" fick ett viktigt telefonsamtal och lämnade mig i gynstolen med ett sånt där "skohorn" instoppat på ett av de ställen där solen aldrig skiner. Humor! Samtalet var lyckligtvis snabbt avklarat, och likaså själva svepningen. Jag fick förklarat att även om livmodertappen såg opåverkad ut så var den så töjbar att jag kunde öppnas till 5 cm, och att hon hade känt barnets huvud utan problem, "så om det sätter igång så ska ni nog inte vänta för länge med att åka in - det kan gå snabbt det här". Nåja, jag tror väl vad jag vill om det. Men med lite tur betyder det i alla fall att de inte kommer att skicka hem oss från förlossningen när vi väl kommer in.
Resultatet då? Jotack, jag har haft förvärkar hela eftermiddagen. Har inte brytt mig om att klocka dem i och med att de inte är så smärtsamma (jämförelsevis, alltså - klart att de gör ont, men jag behöver ju inte gå omkring och frusta under värkarna utan kan föra ett normalt samtal utan att det märks på mig att jag har ont). Så vi får väl se om det ökar eller avstannar. Tar väl en Panodil innan jag lägger mig för att få sova lite, och hjälper det inte så antar jag att det är På Riktigt.
Ikväll kommer svärmor på besök, så lägenheten kommer att vara full av mammor i natt. V kommer att fröjda sig! Maken får sluta jobbet lite tidigare för att hämta den lille rufshövdade illbattingen hos dagmamman, eftersom jag inte är superintresserad av att köra bil just nu. Eller för den delen, av att bära tvättkorgar fram och tillbaka till och från tvättstugan. Vi tvättar ikväll. Eller snarare, maken tvättar ikväll. Jag ska spendera kvällen sittande i soffan, tror jag. Det får man när man har förvärkar.
Mamma har sysselsatt sig med att städa idag. Herregud, så skönt att ha nån som passar upp på en, även om jag nu har mått bra hela tiden. Städa är inte kul oavsett hur bra man mår.
Funderar på att se ett avsnitt av "En unge i minuten" för att bli lite inspirerad. Om TV4 Play funkar idag.
Idag är jag glad över:
* TV-serien "Game of thrones", även om böckerna - såklart - är bättre
* mammas städinsats
* att jag fick min hinnsvepning och någon form av positivt utlåtande
* att jag fått kontroll på sjukhuset i morrn ifall det inte startar av hinnsvepningen
* att vi har ett badkar
2011-05-04
41+3, onsdag: Snöfall och tvåårstrots
Igår snöade det. Mycket märkligt. Det har varit hur varmt och soligt som helst, så alla träd är gröna och så plötsligt börjar det falla bomullstussar från skyn. Idag är det soligt igen. Fast inte speciellt varmt.
V har börjat konstra. Jag antar att det är trotsen som sätter in. "Nej" är det vanligaste ordet, även om det är något han egentligen vill. "Ska du inte dricka mer mjölk?" "Nej!" och så dricker han. Han blir också rasande så fort något inte går som han vill. När ett torn av klossar rasar. När jag inte vill sitta på golvet med honom mer än en kvart. När mormor inte har tid att läsa en bok för fjärde gången eftersom hon faktiskt håller på att baka bröd. När han inte får leka med toaborsten. När det ska bytas blöja. När det är dags att gå och lägga sig. När han inte får väcka mormor genom att rusa in i hennes rum kl 06:10 på morgonen (mormor är garanterat redan vaken, men man får ju ändå inte rusa in i någons rum). När han har hällt ut ett helt vattenglas på bordet och inte får torka själv. När han inte själv får ta på sig mössan. När man ber honom att själv ta på sig mössan. När han inte erbjuds att sitta på pottan. När man frågar om han vill sitta på pottan. Och så vidare.
Han får i alla fall vara hos dagmamma 4 dagar i veckan nu, trots att mormor är här. Mormor måste också få lite lugn och ro, eftersom mormor är det ENDA som gäller just nu. Pappa duger bara när det ska busas, så när maken kommer hem och ska hälsa på sin son blir han välkomnad med ett ilsket vrål (att pappa kommer hem betyder att det snart är dags att äta, och då måste mormor sluta läsa "Mannen som skulle sköta huset" eller någon annan lika bra bok).
På bebisfronten intet nytt. Efter att ha promenerat uppför en lång och omedgörlig backe i helgen fick jag förvärkar, men det var också allt. I morgon blir det hinnsvepning på MVC. Vi får väl se om det har nån effekt.
Idag är jag glad över:
* att mamma har sytt gardiner till vardagsrummet så att det ser mer ombonat ut
* att det finns lavemang att få på förlossningen, eftersom man mage har varit omöjlig i flera dagar
* att jag kan lägga mig på soffan när jag vill
* att maken blev glad över födelsedagspresenten
* att snön smälte så fort den landade på marken
V har börjat konstra. Jag antar att det är trotsen som sätter in. "Nej" är det vanligaste ordet, även om det är något han egentligen vill. "Ska du inte dricka mer mjölk?" "Nej!" och så dricker han. Han blir också rasande så fort något inte går som han vill. När ett torn av klossar rasar. När jag inte vill sitta på golvet med honom mer än en kvart. När mormor inte har tid att läsa en bok för fjärde gången eftersom hon faktiskt håller på att baka bröd. När han inte får leka med toaborsten. När det ska bytas blöja. När det är dags att gå och lägga sig. När han inte får väcka mormor genom att rusa in i hennes rum kl 06:10 på morgonen (mormor är garanterat redan vaken, men man får ju ändå inte rusa in i någons rum). När han har hällt ut ett helt vattenglas på bordet och inte får torka själv. När han inte själv får ta på sig mössan. När man ber honom att själv ta på sig mössan. När han inte erbjuds att sitta på pottan. När man frågar om han vill sitta på pottan. Och så vidare.
Han får i alla fall vara hos dagmamma 4 dagar i veckan nu, trots att mormor är här. Mormor måste också få lite lugn och ro, eftersom mormor är det ENDA som gäller just nu. Pappa duger bara när det ska busas, så när maken kommer hem och ska hälsa på sin son blir han välkomnad med ett ilsket vrål (att pappa kommer hem betyder att det snart är dags att äta, och då måste mormor sluta läsa "Mannen som skulle sköta huset" eller någon annan lika bra bok).
På bebisfronten intet nytt. Efter att ha promenerat uppför en lång och omedgörlig backe i helgen fick jag förvärkar, men det var också allt. I morgon blir det hinnsvepning på MVC. Vi får väl se om det har nån effekt.
Idag är jag glad över:
* att mamma har sytt gardiner till vardagsrummet så att det ser mer ombonat ut
* att det finns lavemang att få på förlossningen, eftersom man mage har varit omöjlig i flera dagar
* att jag kan lägga mig på soffan när jag vill
* att maken blev glad över födelsedagspresenten
* att snön smälte så fort den landade på marken
2011-04-26
40+2, tisdag: Flyttad och färdigjobbad
Jodå. Nu har vi flyttat klart. Alltså, vi har ju inte packat upp allt än. Naturligtvis. Men vi och alla våra saker är i den nya lägenheten. Idag flyttstädas den gamla lägenheten. Hoppas jag. För i morgon är det inspektion. Flytten gick smidigt - vi hade ju flytthjälp. Tack och lov.
Mamma har kommit hit för att ta hand om V när det bär iväg till förlossningen. Men varken hon eller jag tror på bebis den här veckan, så för tillfället är hon och besöker vänner lite utanför stan och stannar där till i morgon. V är hos dagmamma efter att ha varit hemma fem dagar i sträck (det har varit påsk) och maken är såklart på jobbet. Jag är alldeles allena, vilket är ganska skönt. Och lite tråkigt. Men det finns ju en oändlig mängd av saker att göra. Minst 15 lådor att packa upp, bland annat. Och då har vi ändå redan packat upp 45 stycken.
I torsdags var jag inne för kontroll på antenatal eftersom magen inte vuxit och jag tyckte att bebisen rört sig mindre de senaste dagarna. Men allt var alldeles utmärkt, och nu går den lilla varelsen loss som aldrig förr, framförallt under kvällarna.
Inga tecken finns på att det skulle vara nån förlossning på gång, i alla fall. Eventuellt hade jag en förvärk i natt. Vaknade och hade ont i magen, men det kom inte tillbaka. Idag har jag varit en sväng till IKEA och Coop, och snart är det väl dags att hämta V hos dagmamman igen. Maken ska göra nåt jobbrelaterat ikväll, så honom får jag väl inte träffa förrän senare.
Något som irriterar mig är att jag och min man inte riktigt är på samma våglängd gällande det här med öldrickning de sista veckorna. För honom alltså, jag dricker ju såklart ingen öl. Förra graviditeten var det inget snack om att han skulle hålla sig spik nykter från v. 38+0 och framåt, men den här gången ifrågasätter han detta, från min synvinkel högst rimliga krav, och undrar vad som egentligen kan hända om han tar en liten öl... Tja, att vattnet går, det är klargrönt och att han inte kan köra till förlossningen? Att jag tycker att ölandedräkt är obeskrivligt äckligt när jag har fruktansvärt ont? Inte vet jag... är det en så stor uppoffring att man får dricka alkoholfritt några stackars veckor? Det är ju inte som att jag hindrar honom från att lämna hemmet...
Idag är jag glad över:
* att våren verkligen är här - det är närmare 20 grader ute
* att min ytterst hastigt uppkomna förkylning verkar klinga av igen, efter ett par dagars intensivt snytande
* att mamma med outsinligt tålamod läser om Lille P för V. Gång på gång.
* att bebisen verkar må bra fortfarande
* att flytten är avklarad
Mamma har kommit hit för att ta hand om V när det bär iväg till förlossningen. Men varken hon eller jag tror på bebis den här veckan, så för tillfället är hon och besöker vänner lite utanför stan och stannar där till i morgon. V är hos dagmamma efter att ha varit hemma fem dagar i sträck (det har varit påsk) och maken är såklart på jobbet. Jag är alldeles allena, vilket är ganska skönt. Och lite tråkigt. Men det finns ju en oändlig mängd av saker att göra. Minst 15 lådor att packa upp, bland annat. Och då har vi ändå redan packat upp 45 stycken.
I torsdags var jag inne för kontroll på antenatal eftersom magen inte vuxit och jag tyckte att bebisen rört sig mindre de senaste dagarna. Men allt var alldeles utmärkt, och nu går den lilla varelsen loss som aldrig förr, framförallt under kvällarna.
Inga tecken finns på att det skulle vara nån förlossning på gång, i alla fall. Eventuellt hade jag en förvärk i natt. Vaknade och hade ont i magen, men det kom inte tillbaka. Idag har jag varit en sväng till IKEA och Coop, och snart är det väl dags att hämta V hos dagmamman igen. Maken ska göra nåt jobbrelaterat ikväll, så honom får jag väl inte träffa förrän senare.
Något som irriterar mig är att jag och min man inte riktigt är på samma våglängd gällande det här med öldrickning de sista veckorna. För honom alltså, jag dricker ju såklart ingen öl. Förra graviditeten var det inget snack om att han skulle hålla sig spik nykter från v. 38+0 och framåt, men den här gången ifrågasätter han detta, från min synvinkel högst rimliga krav, och undrar vad som egentligen kan hända om han tar en liten öl... Tja, att vattnet går, det är klargrönt och att han inte kan köra till förlossningen? Att jag tycker att ölandedräkt är obeskrivligt äckligt när jag har fruktansvärt ont? Inte vet jag... är det en så stor uppoffring att man får dricka alkoholfritt några stackars veckor? Det är ju inte som att jag hindrar honom från att lämna hemmet...
Idag är jag glad över:
* att våren verkligen är här - det är närmare 20 grader ute
* att min ytterst hastigt uppkomna förkylning verkar klinga av igen, efter ett par dagars intensivt snytande
* att mamma med outsinligt tålamod läser om Lille P för V. Gång på gång.
* att bebisen verkar må bra fortfarande
* att flytten är avklarad
2011-04-12
38+2, tisdag: lövsprickning och vekhet
I helgen flyttades det lådor. Jag skulle vara lite duktig och bara bära lätta grejer fram till lägenhetsdörren så att maken och svärfar slapp trängas innei lägenheten när de hämtade grejer, men fick till slut ge upp. Sammandragningarna duggade tätt och bäckenet talade bestämt om att jag var dum i huvet. Så går det när man sitter på rumpan en hel graviditet och inte ens försöker ta sig ut på promenader längre än till Ica, 15 minuter bort.
Våren verkar i alla fall vara på gång. De tidiga buskarna har fått små ofärdiga musöron till blad, och det har varit strålande sol och nästan 15 grader de senaste dagarna. Fast idag strilar regnet oförtrutet ner.
Igår hyrde vi en matt-tvätt-apparat och gjorde ren våra stora mattor. Såg ut ungefär som en dammsugare, men med både vattensprut- och sugfunktionalitet. Vattnet som sögs upp ur mattorna var i princip svart. V var helt till sig över denna fantastiska maskin och efter säkert 20 tillsägelser om att han inte fick pilla med maskinen och inte vara på mattan som vi just tvättade sprang han runt mattan, varv efter varv, tjutande av glädje. Det tröttade ut honom fullständigt, och han somnade nog ganska snabbt efter att maken lagt honom i sängen. Själv körde jag grejer till nya lägenheten - till och med i en kombi är det lite av en utmaning att få in en mattvättmaskin, en gunghäst, 4 plastbackar, en barnkorgstol och en strykbräda. Speciellt när det står två barnstolar i baksätet så att sätet inte kan fällas.
V var supernöjd över att farfar var här i helgen. "HEEEEJ!" skrek han varje gång han fick syn på farfar, och sen skulle han upp i famnen så fort som möjligt. Farfar har alltid varit favoriten, sen V var 5 veckor och fyrade av sitt livs andra leende mot farfar första gången de sågs.
Inga tecken på att förlossningen är på gång än. Tack och lov. Visst, jag får lite märkliga känningar i magen ibland, i natt vaknade jag med en smärta som liknar den man får när man sträcker en muskel, fast det gjorde ont på undersidan av magen. När jag vaknade nästa gång var det borta. Har också börjat få tillbaka lite illamående, men inget som är ohanterligt.
Bebisen verkar lugnare nu, framförallt på förmiddagarna. Tidigare har den rört sig i perioder under hela dagen, men mest på kvällarna. Nu verkar den sova större delen av morgonen och petar lite slött med ett knä nån gång ibland bara. Sparkarna har slutat för länge sen. Det är väl alldeles för trångt för att det ska vara värt besväret, antar jag. Nu är det mes bökande, och flyttande av rumpa från ena sidan magen till den andra. Barnmorskan på MVC säger att huvudet är fixerat, eller så gott som fixerat, så man behöver i alla fall inte oroa sig för nån sätesbjudning. Vilket jag iofs inte gjorde innan heller. Om det kniper finns det ju alltid kejsarsnitt att tillgå. Jag talade dock om för henne att min förra graviditet skulle ha satts igång eftersom jag hade för lite fostervatten kvar på överburenhetskontrollen, och att jag gärna ville ha en koll på sjukhuset INNAN 42+0 den här gången om det var möjligt. Min snälla barnmorska skulle ta reda på det åt mig. Hoppas det funkar!
I eftermiddag hoppas jag på att få vila en stund innan jag hämtar V. Igår tog det lite längre tid att komma hem, inte bara skulle jag hämta mattvätten, jag kollade också efter födelsedagspresent till maken. Och när jag kom hem måste maskinen in i lägenheten och sen skulle bilen ner till parkeringen och så fanns det helt osannolikt mycket disk att diska. Osannolikt eftersom vi har packat ner allt porslin utom två djupa tallrikar, och allt övrigt köksmateriel utom två kastruller, en stekpanna, ett par slevar, ett par knivar, ett par stekspadar, en visp, en osthyvel och en skärbräda. Vi äter på papptallrikar. Inte så charmigt, men man kan ju inte lämna hela köket intakt fram till flyttdagen heller.
Idag är jag glad över:
* vårens ankomst som påbörjats
* att jag faktiskt inte är förkyld, utan bara har gravidtäppa att irritera mig på
* att lägenheten nu börjar tömmas - alla lådor borta, alla mattor borta, alla gardiner borta, de flesta skåp tömda
* att maken har börjat på sitt nya jobb
* att jag fortfarande får på mig regnjackan
Våren verkar i alla fall vara på gång. De tidiga buskarna har fått små ofärdiga musöron till blad, och det har varit strålande sol och nästan 15 grader de senaste dagarna. Fast idag strilar regnet oförtrutet ner.
Igår hyrde vi en matt-tvätt-apparat och gjorde ren våra stora mattor. Såg ut ungefär som en dammsugare, men med både vattensprut- och sugfunktionalitet. Vattnet som sögs upp ur mattorna var i princip svart. V var helt till sig över denna fantastiska maskin och efter säkert 20 tillsägelser om att han inte fick pilla med maskinen och inte vara på mattan som vi just tvättade sprang han runt mattan, varv efter varv, tjutande av glädje. Det tröttade ut honom fullständigt, och han somnade nog ganska snabbt efter att maken lagt honom i sängen. Själv körde jag grejer till nya lägenheten - till och med i en kombi är det lite av en utmaning att få in en mattvättmaskin, en gunghäst, 4 plastbackar, en barnkorgstol och en strykbräda. Speciellt när det står två barnstolar i baksätet så att sätet inte kan fällas.
V var supernöjd över att farfar var här i helgen. "HEEEEJ!" skrek han varje gång han fick syn på farfar, och sen skulle han upp i famnen så fort som möjligt. Farfar har alltid varit favoriten, sen V var 5 veckor och fyrade av sitt livs andra leende mot farfar första gången de sågs.
Inga tecken på att förlossningen är på gång än. Tack och lov. Visst, jag får lite märkliga känningar i magen ibland, i natt vaknade jag med en smärta som liknar den man får när man sträcker en muskel, fast det gjorde ont på undersidan av magen. När jag vaknade nästa gång var det borta. Har också börjat få tillbaka lite illamående, men inget som är ohanterligt.
Bebisen verkar lugnare nu, framförallt på förmiddagarna. Tidigare har den rört sig i perioder under hela dagen, men mest på kvällarna. Nu verkar den sova större delen av morgonen och petar lite slött med ett knä nån gång ibland bara. Sparkarna har slutat för länge sen. Det är väl alldeles för trångt för att det ska vara värt besväret, antar jag. Nu är det mes bökande, och flyttande av rumpa från ena sidan magen till den andra. Barnmorskan på MVC säger att huvudet är fixerat, eller så gott som fixerat, så man behöver i alla fall inte oroa sig för nån sätesbjudning. Vilket jag iofs inte gjorde innan heller. Om det kniper finns det ju alltid kejsarsnitt att tillgå. Jag talade dock om för henne att min förra graviditet skulle ha satts igång eftersom jag hade för lite fostervatten kvar på överburenhetskontrollen, och att jag gärna ville ha en koll på sjukhuset INNAN 42+0 den här gången om det var möjligt. Min snälla barnmorska skulle ta reda på det åt mig. Hoppas det funkar!
I eftermiddag hoppas jag på att få vila en stund innan jag hämtar V. Igår tog det lite längre tid att komma hem, inte bara skulle jag hämta mattvätten, jag kollade också efter födelsedagspresent till maken. Och när jag kom hem måste maskinen in i lägenheten och sen skulle bilen ner till parkeringen och så fanns det helt osannolikt mycket disk att diska. Osannolikt eftersom vi har packat ner allt porslin utom två djupa tallrikar, och allt övrigt köksmateriel utom två kastruller, en stekpanna, ett par slevar, ett par knivar, ett par stekspadar, en visp, en osthyvel och en skärbräda. Vi äter på papptallrikar. Inte så charmigt, men man kan ju inte lämna hela köket intakt fram till flyttdagen heller.
Idag är jag glad över:
* vårens ankomst som påbörjats
* att jag faktiskt inte är förkyld, utan bara har gravidtäppa att irritera mig på
* att lägenheten nu börjar tömmas - alla lådor borta, alla mattor borta, alla gardiner borta, de flesta skåp tömda
* att maken har börjat på sitt nya jobb
* att jag fortfarande får på mig regnjackan
2011-04-06
37+3, onsdag: Namnbekymmer och krämpor
Åh, det är så vansinnigt svårt att enas om ett killnamn! Maken har en klar favorit som jag inte är så intresserad av, och i gengäld gillar han inget av mina förslag. "Gubbnamn" fnyser han, medan jag tycker att hans förslag bärs av för många i vår egen generation. I går satt vi uppe en extra timme och suckade över detta.
Maken: "Men Henrik då?"
Jag: "Jamen det heter ju ett av mina ex! Funkar inte Axel?"
Maken: "Näää.. hellre Isak då i så fall. Fast jag gillar inte det heller. Men Anton! Det är fint!"
Jag: "Nja... alltså... det heter jus son"
Maken: "Jamen vaddå? Hur ofta träffar du henne?"
Jag: "Jamen det känns fel ändå. Men OK, Simon! Simon är ju inget gubbnamn!"
Maken: "Simon låter som någon med djupt liggande ögon. Oärlig."
Efter en halvtimmes seriöst spånande börjar man dessutom bara komma på namn som man VERKLIGEN inte gillar. Som Orvar. Kjell. Konstantin. Magne.
Jag lovade i alla fall att jag skulle fundera vidare på Anton. Fast det känns fel.
Nu börjar det faktiskt bli lite jobbigt att vara gravid. Framförallt om kvällarna. Det är tungt och bebisen skrapar i ljumsken så att man får en "änkestöt" som ilar ner i benet. Näsan är täppt, jag är andfådd och mår lite illa, magen är i vägen och jag vill bara ligga i soffan, men får istället packa flyttlådor. Nu är det nog inte så värst mycket kvar att packa i alla fall. Igår tömde vi stora badrumsskåpet, och i köket är det bara vardagsporslin, kylskåpsinnehåll och halva skafferiet kvar. Idag försvinner nog resten av skafferiet ner i en låda, och de kläder som jag inte tror att jag kommer att använda under de närmaste 10 dagarna. Eller så blir det en pack-paus ikväll, och soffläge i sällskap av en samling Gaiman-noveller. Det känns mer lockande.
Har faktiskt - främst på kvällarna när aktiviteten och obehaget i magen är som störst - börjat "oroa" mig lite för att bebisen ska komma tidigt. Som mest suboptimalt skulle det naturligtvis vara om den kom samma dag som flyttgubbarna står och frustar i trapphuset, men allt som är innan skärtorsdagen, dvs torsdag om två veckor, är mindre praktiskt ur flyttsynpunkt. Så igår googlade jag lite för att se om det öht inträffar att en förlossning startar naturligt innan 40+0 om första barnet kom i 42+3. Tyvärr hittade jag ingen info om det, men gott om info angående hur dåligt det är för barnet att komma efter v. 42. Så nu oroar jag mig både för att det ska komma "för tidigt" (innan v. 40) och bli överburet (efter 41+6). Jaja, det var väl bara en tidsfråga innan det var dags att börja oroa sig.
För övrigt har vi blivit grymt bortskämda med att bo supernära tvättstugan! På nya stället ligger tvättstugan i ett annat hus, och en promenad på kanske 75 meter utomhus med tvättkassar och två barn ter sig inte speciellt lockande. Tvättstugan är en trappa upp, så att få med en barnvagn är inte heller att tänka på. Dessutom är den i ganska dåligt skick. Gamla maskiner, trasig inredning, vatten på golvet och en orealistisk mängd skumt upplysta torkrum med hänglås som saknar nyckel och alltid står öppna. Förra hyresgästen drog fram el och vatten till egen tvättmaskin. Gissningvis kommer vi att sätta in en egen också. Frågan är bara var tvätten ska kunna torka, med tanke på att badrummet i dagsläget inte är direkt optimalt ur torksynpunkt. Någon måste ha räknat fel på dimensioneringen av ventilationen när huset byggdes.
Idag är jag glad över:
* att jag lovat mig själv att bara VILA en timme i em innan jag hämtar V hos dagmamman - det var ju trots allt därför jag gick ner i arbetstid. Inte för att packa
* att vi insynsskyddat toalett/badrum i nya lägenheten så man slipper kissa (och duscha) för öppen ridå
* att alla 40 flyttlådor som tar upp plats hemma kommer att flytta i helgen
* att V sov hela natten i sin egen säng, till skillnad från igår då han sov hos oss från midnatt
* att all snö är borta - nu regnar det i stället
Maken: "Men Henrik då?"
Jag: "Jamen det heter ju ett av mina ex! Funkar inte Axel?"
Maken: "Näää.. hellre Isak då i så fall. Fast jag gillar inte det heller. Men Anton! Det är fint!"
Jag: "Nja... alltså... det heter ju
Maken: "Jamen vaddå? Hur ofta träffar du henne?"
Jag: "Jamen det känns fel ändå. Men OK, Simon! Simon är ju inget gubbnamn!"
Maken: "Simon låter som någon med djupt liggande ögon. Oärlig."
Efter en halvtimmes seriöst spånande börjar man dessutom bara komma på namn som man VERKLIGEN inte gillar. Som Orvar. Kjell. Konstantin. Magne.
Jag lovade i alla fall att jag skulle fundera vidare på Anton. Fast det känns fel.
Nu börjar det faktiskt bli lite jobbigt att vara gravid. Framförallt om kvällarna. Det är tungt och bebisen skrapar i ljumsken så att man får en "änkestöt" som ilar ner i benet. Näsan är täppt, jag är andfådd och mår lite illa, magen är i vägen och jag vill bara ligga i soffan, men får istället packa flyttlådor. Nu är det nog inte så värst mycket kvar att packa i alla fall. Igår tömde vi stora badrumsskåpet, och i köket är det bara vardagsporslin, kylskåpsinnehåll och halva skafferiet kvar. Idag försvinner nog resten av skafferiet ner i en låda, och de kläder som jag inte tror att jag kommer att använda under de närmaste 10 dagarna. Eller så blir det en pack-paus ikväll, och soffläge i sällskap av en samling Gaiman-noveller. Det känns mer lockande.
Har faktiskt - främst på kvällarna när aktiviteten och obehaget i magen är som störst - börjat "oroa" mig lite för att bebisen ska komma tidigt. Som mest suboptimalt skulle det naturligtvis vara om den kom samma dag som flyttgubbarna står och frustar i trapphuset, men allt som är innan skärtorsdagen, dvs torsdag om två veckor, är mindre praktiskt ur flyttsynpunkt. Så igår googlade jag lite för att se om det öht inträffar att en förlossning startar naturligt innan 40+0 om första barnet kom i 42+3. Tyvärr hittade jag ingen info om det, men gott om info angående hur dåligt det är för barnet att komma efter v. 42. Så nu oroar jag mig både för att det ska komma "för tidigt" (innan v. 40) och bli överburet (efter 41+6). Jaja, det var väl bara en tidsfråga innan det var dags att börja oroa sig.
För övrigt har vi blivit grymt bortskämda med att bo supernära tvättstugan! På nya stället ligger tvättstugan i ett annat hus, och en promenad på kanske 75 meter utomhus med tvättkassar och två barn ter sig inte speciellt lockande. Tvättstugan är en trappa upp, så att få med en barnvagn är inte heller att tänka på. Dessutom är den i ganska dåligt skick. Gamla maskiner, trasig inredning, vatten på golvet och en orealistisk mängd skumt upplysta torkrum med hänglås som saknar nyckel och alltid står öppna. Förra hyresgästen drog fram el och vatten till egen tvättmaskin. Gissningvis kommer vi att sätta in en egen också. Frågan är bara var tvätten ska kunna torka, med tanke på att badrummet i dagsläget inte är direkt optimalt ur torksynpunkt. Någon måste ha räknat fel på dimensioneringen av ventilationen när huset byggdes.
Idag är jag glad över:
* att jag lovat mig själv att bara VILA en timme i em innan jag hämtar V hos dagmamman - det var ju trots allt därför jag gick ner i arbetstid. Inte för att packa
* att vi insynsskyddat toalett/badrum i nya lägenheten så man slipper kissa (och duscha) för öppen ridå
* att alla 40 flyttlådor som tar upp plats hemma kommer att flytta i helgen
* att V sov hela natten i sin egen säng, till skillnad från igår då han sov hos oss från midnatt
* att all snö är borta - nu regnar det i stället
2011-03-30
36+3, onsdag: nedräkning
Tydligen har jag börjat räkna ner till ledighet nu. Mycket svårt att uppbåda någon större entusiasm för jobbet, jag kan bara tänka på att nästa vecka jobbar jag 80%. Skönt!
V har blivit förkyld igen, efter att ha varit frisk i åtminstone ett par veckor. Vi får väl se om han blir så förkyld att det blir VAB eller om han håller sig på rätt sida gränsen. Hosta och snuva är det i alla fall.
Grus-uppsoparna kör rundor på gårdar och cykelbanor, men tydligen har man lassat ut rekordmycket flis i år, och då tar det ju rekordlång tid att få bort det också. Hallgovlet hemma blir otroligt smutsigt.
För ett par år sen hade vi en liten myrinvasion hemma, och i år var det tydligen dags igen - fast de kom in i lägenheten en annan väg den här gången. Ett väl valt ställe, eftersom vi kunde placera en sträng Radar längs hela väggen utan att V kommer åt det (eftersom det är vid trappan, bakom trappgrinden). Inte en myra i sikte igår.
Nu är i princip allt på nedervåningen färdigpackat, köket töms långsamt (det blir inga fler våfflor innan vi flyttar, för igår åkte våffeljärnet ner i en låda) och jag har dessutom packat BB-väskan, i alla fall delvis. Kläder till mig, en arsenal med bebiskläder i olika storlekar, amningsilägg, egna bindor, blodgruppspapper osv. Saknas mat och snask, men snasket fick jag ju inte i mig förrän efter epiduralbedövningen senast, eftersom jag tillbringade tiden innan EDA med att kräkas så fort jag reste mig upp, och inte var så sugen på att ligga och äta - eller överhuvud taget att äta, om jag tänker efter. Så just snasket kanske inte är livsviktigt. Mat till maken behövs dock. Vi får väl köpa lite nöd-Billys att ha ifall bebisen kommer innan vi flyttar, efter flytten kan jag nog lägga en av mina lediga dagar på att laga nåt godare åt honom.
Idag är jag glad över:
* att maken tog V när han vaknade vid midnatt så att jag fick sova vidare
* att det snart är helg
* att jag har en macka med mig som jag snart ska smälla i mig
* att nya lägenheten officiellt är vår i övermorgon
* att V har varit på gott humör de senaste veckorna
V har blivit förkyld igen, efter att ha varit frisk i åtminstone ett par veckor. Vi får väl se om han blir så förkyld att det blir VAB eller om han håller sig på rätt sida gränsen. Hosta och snuva är det i alla fall.
Grus-uppsoparna kör rundor på gårdar och cykelbanor, men tydligen har man lassat ut rekordmycket flis i år, och då tar det ju rekordlång tid att få bort det också. Hallgovlet hemma blir otroligt smutsigt.
För ett par år sen hade vi en liten myrinvasion hemma, och i år var det tydligen dags igen - fast de kom in i lägenheten en annan väg den här gången. Ett väl valt ställe, eftersom vi kunde placera en sträng Radar längs hela väggen utan att V kommer åt det (eftersom det är vid trappan, bakom trappgrinden). Inte en myra i sikte igår.
Nu är i princip allt på nedervåningen färdigpackat, köket töms långsamt (det blir inga fler våfflor innan vi flyttar, för igår åkte våffeljärnet ner i en låda) och jag har dessutom packat BB-väskan, i alla fall delvis. Kläder till mig, en arsenal med bebiskläder i olika storlekar, amningsilägg, egna bindor, blodgruppspapper osv. Saknas mat och snask, men snasket fick jag ju inte i mig förrän efter epiduralbedövningen senast, eftersom jag tillbringade tiden innan EDA med att kräkas så fort jag reste mig upp, och inte var så sugen på att ligga och äta - eller överhuvud taget att äta, om jag tänker efter. Så just snasket kanske inte är livsviktigt. Mat till maken behövs dock. Vi får väl köpa lite nöd-Billys att ha ifall bebisen kommer innan vi flyttar, efter flytten kan jag nog lägga en av mina lediga dagar på att laga nåt godare åt honom.
Idag är jag glad över:
* att maken tog V när han vaknade vid midnatt så att jag fick sova vidare
* att det snart är helg
* att jag har en macka med mig som jag snart ska smälla i mig
* att nya lägenheten officiellt är vår i övermorgon
* att V har varit på gott humör de senaste veckorna
2011-03-28
36+1, sommartid och nysnö
Bilen har fått sommardäck, klockan är justerad en timme och så börjar det snöa! Riktigt yrväder var det igår, men plusgrader, som tur var. Inget som ligger kvar alltså. Fast lite halt att köra i morse. Och mörkt. Just som det blivit lite bekvämare att stiga upp om morgnarna eftersom det ljusnat innan 05:30 så är man tillbaka i mörkret. Nåja, det brukar väl bara ta ett par veckor innan det är ljust igen, om jag minns rätt.
Näsan är fortfarande täppt, men bihålorna mår bra nu, och penicillinkuren är avslutad sen igår. Antar att jag får leva med täppan tills graviditetshormonerna har gått ur kroppen. Var på MVC i fredags och allt såg bra ut som vanligt. Mitt SF-mått följer samma kurva som innan, vilket innebär att folk tror att jag ska ha barn viken dag som helst och börjar ifrågasätta att jag är på jobbet fortfarande. Men så är det ju inte. Mindre än en månad kvar till det "officiella" datumet, dock. Mindre än 4 veckor faktiskt. Och dryga tre arbetsveckor kvar. Från och med fredag går jag ner i arbetstid till 80%. Det ska bli skönt, har varit lite trött de senaste dagarna, och det hjälper inte direkt att V har vaknat en, ibland två gånger per natt. I natt vaknade han också och ropade lite snyftande på mig - "Mammaaaa!" - men verkade somna om innan jag hann upp ur sängen. Skönt.
Igår var vi och badade, till Vs förtjusning. Det var ett tag sen sist. Vi har också provmonterat babyskyddet i bilen för att se så att maken kan köra med det bakom förarstolen, och det funkade. Vs stol är så stor att det blir trångt i sätet framför den. Hur det ska gå med två stora stolar får framtiden utvisa. Vår airbag kan inte kopplas ur, så nån stol i framsätet blir det inte. Kanske ny bil.. men ny bil om ett halvår? Har vi råd med det? Då måste det säljas fonder, och det är maken definitivt för snål för :)
Jag noterar att klockorna på jobbet inte är omställda. Det känns genast lite obehagligt tidigt när man kastar en blick på klockan och den visar kvart över sex. Inte konstigt att jag är ensam i hela kontorslandskapet, tänker jag. Men det är ju kvart över sju den är, och det brukar faktiskt vara fler än jag här vid den här tiden.
Idag är jag glad över:
* att helgen har varit bra
* att vi fått fler flyttlådor
* att jag inte har ont i ansiktet längre
* att det snart är 32-timmarsveckor som gäller
* att vi äntligen fått bilen tvättad
Näsan är fortfarande täppt, men bihålorna mår bra nu, och penicillinkuren är avslutad sen igår. Antar att jag får leva med täppan tills graviditetshormonerna har gått ur kroppen. Var på MVC i fredags och allt såg bra ut som vanligt. Mitt SF-mått följer samma kurva som innan, vilket innebär att folk tror att jag ska ha barn viken dag som helst och börjar ifrågasätta att jag är på jobbet fortfarande. Men så är det ju inte. Mindre än en månad kvar till det "officiella" datumet, dock. Mindre än 4 veckor faktiskt. Och dryga tre arbetsveckor kvar. Från och med fredag går jag ner i arbetstid till 80%. Det ska bli skönt, har varit lite trött de senaste dagarna, och det hjälper inte direkt att V har vaknat en, ibland två gånger per natt. I natt vaknade han också och ropade lite snyftande på mig - "Mammaaaa!" - men verkade somna om innan jag hann upp ur sängen. Skönt.
Igår var vi och badade, till Vs förtjusning. Det var ett tag sen sist. Vi har också provmonterat babyskyddet i bilen för att se så att maken kan köra med det bakom förarstolen, och det funkade. Vs stol är så stor att det blir trångt i sätet framför den. Hur det ska gå med två stora stolar får framtiden utvisa. Vår airbag kan inte kopplas ur, så nån stol i framsätet blir det inte. Kanske ny bil.. men ny bil om ett halvår? Har vi råd med det? Då måste det säljas fonder, och det är maken definitivt för snål för :)
Jag noterar att klockorna på jobbet inte är omställda. Det känns genast lite obehagligt tidigt när man kastar en blick på klockan och den visar kvart över sex. Inte konstigt att jag är ensam i hela kontorslandskapet, tänker jag. Men det är ju kvart över sju den är, och det brukar faktiskt vara fler än jag här vid den här tiden.
Idag är jag glad över:
* att helgen har varit bra
* att vi fått fler flyttlådor
* att jag inte har ont i ansiktet längre
* att det snart är 32-timmarsveckor som gäller
* att vi äntligen fått bilen tvättad
2011-03-22
35+2, den återfunne sonen
V har kommit tillbaka från farmor och farfar. Han var ju borta i nästan en vecka och var faktiskt lite blyg för mig och maken när han kom hem - men det rann av ganska snabbt. För en gångs skull är han inte snorig och följdaktligen på gott humör. Förutom vid läggdags. Efter middagen blir han mer och mer manisk för att slippa sova, och när vi ändå propsar på att det är dags för tandborstning bryter han ihop.
Han pratar mer och mer för varje dag som går, härmar det man säger och försöker sätta in saker i sammanhang. Han citerar långa haranger ur böcker och övar på intonation samtidigt som han verkar bli bättre på att sjunga sånger med "riktiga" melodier. Han har börjar förstå färger och prickar så gott som alltid "gul", men säger "grön" om alla färger han är osäker på. "Den är glöööön!" kan han utbrista och peka på nåt rosa.
Bihålorna är fortfarande inte friska. Jag fick mycket riktigt en penicillinkur och avsvällande medicin i tablettform - Rinexin. Jag tycker inte att det hjälper så värst mot nästäppan. Och jag har som sagt fortfarande ont. Det känns oftast bra på morgonen, men mitt på dagen eller fram emot kvällen känns det som om nån har slagit mig hårt i ansiktet och över munnen. Läste att det kan ta upp till 5 dagar innan man märker nån förbättring, och i så fall är det väl idag som förbättringen borde komma.
Målandet är över för den här gången, i alla fall. Två sovrum och ett bibliotek avklarade. Och vi packar för fullt. Vi har sagt att vi flyttar lådor och småmöbler själva, och att flyttgubbarna tar de stora möblerna. Sen kom svärfar och erbjöd sig att hyra en bil och hjälpa till, vilket kanske hade ställt anlitandet av flyttfirma i en annan dager. Men flytthjälpen är redan bokad, och i princip gratis. Eller, såklart inte, men vi fick veta igår att vår nuvarande lägenhet har blivit uthyrd från 1/5 och inte 1/6, så vi slipper en dubbelhyra, vilket var ungefär det flyttfirman kommer att ta för att flytta gjutjärnspianot, möbler under 3 timmar samt städa övervåningen i lägenheten.
Idag är jag glad över:
* att våren verkar vara på väg
* att bilen omöjligt kan bli smutsigare än vad den är
* att det är mindre än en månad kvar att jobba och att jag går ner på 80% nästa eller nästnästa vecka
* att V har kommit hem igen
* att vi nog har packat i alla fall hälften av alla kartonger
Han pratar mer och mer för varje dag som går, härmar det man säger och försöker sätta in saker i sammanhang. Han citerar långa haranger ur böcker och övar på intonation samtidigt som han verkar bli bättre på att sjunga sånger med "riktiga" melodier. Han har börjar förstå färger och prickar så gott som alltid "gul", men säger "grön" om alla färger han är osäker på. "Den är glöööön!" kan han utbrista och peka på nåt rosa.
Bihålorna är fortfarande inte friska. Jag fick mycket riktigt en penicillinkur och avsvällande medicin i tablettform - Rinexin. Jag tycker inte att det hjälper så värst mot nästäppan. Och jag har som sagt fortfarande ont. Det känns oftast bra på morgonen, men mitt på dagen eller fram emot kvällen känns det som om nån har slagit mig hårt i ansiktet och över munnen. Läste att det kan ta upp till 5 dagar innan man märker nån förbättring, och i så fall är det väl idag som förbättringen borde komma.
Målandet är över för den här gången, i alla fall. Två sovrum och ett bibliotek avklarade. Och vi packar för fullt. Vi har sagt att vi flyttar lådor och småmöbler själva, och att flyttgubbarna tar de stora möblerna. Sen kom svärfar och erbjöd sig att hyra en bil och hjälpa till, vilket kanske hade ställt anlitandet av flyttfirma i en annan dager. Men flytthjälpen är redan bokad, och i princip gratis. Eller, såklart inte, men vi fick veta igår att vår nuvarande lägenhet har blivit uthyrd från 1/5 och inte 1/6, så vi slipper en dubbelhyra, vilket var ungefär det flyttfirman kommer att ta för att flytta gjutjärnspianot, möbler under 3 timmar samt städa övervåningen i lägenheten.
Idag är jag glad över:
* att våren verkar vara på väg
* att bilen omöjligt kan bli smutsigare än vad den är
* att det är mindre än en månad kvar att jobba och att jag går ner på 80% nästa eller nästnästa vecka
* att V har kommit hem igen
* att vi nog har packat i alla fall hälften av alla kartonger
2011-03-17
34+4, torsdag: Målning och bihålor
Vi har fått en ny lägenhet - fast det kanske jag redan har skrivit? Hur som helst, 6 rok, över 150 kvadrat i etage. Inte så tokigt. Fast standarden är väl... sådär. Ska renoveras nästa år, men renoveringen innefattar inte målning och sånt. Så det gör vi nu. Ja, inte alla kvadratmeter vägg. Vi nöjer oss med tre rum, och det är alldeles tillräckligt ansträngande.
En människa som ska föda barn om drygt fem veckor är inte supersmidig i situationer då det ska klättras på trappstegar och målas längs golvlister. Det är mage överallt, och mycket stånk och stön för att byta position medan det knakar i fogarna, bokstavligt talat. Jag var dessutom listig och kastade bort alla gamla trasiga mysbyxor innan jag började packa mina icke-gravid-kläder i flyttlådor, och har alltså inget att ha på mig när jag målar. Jag fick offra ett par trekvartslånga träningsbyxor till slut, och ett linne som visade sig ha fläckar som inte gick bort i tvätten. Båda plaggen är förtjänstfullt turkosa och tighta. Jag måste definitivt vara en syn...
Vi målar som galna den här veckan, för V är hos sin farmor och farfar. De ger honom sötsaker och leksaker och utflykter om vartannat, så han har inte haft tid att sakna oss alls. Och vi hinner inte sakna honom så mycket heller, eftersom vi spenderar max 2 timmar vakentid hemma, morgonbestyr inkluderade. Men det är klart att det ska bli roligt när han kommer hem till oss igen!
Jag har haft en helt överjävligt lång förkylning som kulminerade måndagen förra veckan (jag tror egentligen att det var en ny förkylning som kom då, eftersom det liksom började om.. men det var i alla fall illa). Sen säkert tre veckor tillbaka är jag nästan konstant täppt i vänstra näshalvan, och förra måndagen fick jag ont i vänster ansiktshalva. Bihålorna, gissar jag. Läste dock på nätet att man ska ha haft besvär i minst 10 dagar för att en läkare ska intressera sig, och sen gick värken över helt på onsdagen. Men nu är den tillbaka. Det gör ont i tänderna i överkäken, förbi näsan och vid ögat. Inte speciellt kul när man sysslar med att böja sig framåt hela kvällarna, eftersom det förvärrar det hela. Snoret luktar sjukt (blä!) och maken har sagt åt mig på skarpen att få det kollat, så idag ska jag ringa till vårdcentralen och se om de har nån akuttid. Vem vet, man kanske kan få nån läskig tömning? Eller penicillin?
Idag är jag glad över:
* att målandet går framåt, om än långsamt
* att V kommer hem på lördag
* att vi har bokat flyttfirma (flytt av möbler, flytt av piano, städning)
* att vi fick träffa både min och makens släkt i helgen
* att jag har ett höj- och sänkbart bord på jobbet
En människa som ska föda barn om drygt fem veckor är inte supersmidig i situationer då det ska klättras på trappstegar och målas längs golvlister. Det är mage överallt, och mycket stånk och stön för att byta position medan det knakar i fogarna, bokstavligt talat. Jag var dessutom listig och kastade bort alla gamla trasiga mysbyxor innan jag började packa mina icke-gravid-kläder i flyttlådor, och har alltså inget att ha på mig när jag målar. Jag fick offra ett par trekvartslånga träningsbyxor till slut, och ett linne som visade sig ha fläckar som inte gick bort i tvätten. Båda plaggen är förtjänstfullt turkosa och tighta. Jag måste definitivt vara en syn...
Vi målar som galna den här veckan, för V är hos sin farmor och farfar. De ger honom sötsaker och leksaker och utflykter om vartannat, så han har inte haft tid att sakna oss alls. Och vi hinner inte sakna honom så mycket heller, eftersom vi spenderar max 2 timmar vakentid hemma, morgonbestyr inkluderade. Men det är klart att det ska bli roligt när han kommer hem till oss igen!
Jag har haft en helt överjävligt lång förkylning som kulminerade måndagen förra veckan (jag tror egentligen att det var en ny förkylning som kom då, eftersom det liksom började om.. men det var i alla fall illa). Sen säkert tre veckor tillbaka är jag nästan konstant täppt i vänstra näshalvan, och förra måndagen fick jag ont i vänster ansiktshalva. Bihålorna, gissar jag. Läste dock på nätet att man ska ha haft besvär i minst 10 dagar för att en läkare ska intressera sig, och sen gick värken över helt på onsdagen. Men nu är den tillbaka. Det gör ont i tänderna i överkäken, förbi näsan och vid ögat. Inte speciellt kul när man sysslar med att böja sig framåt hela kvällarna, eftersom det förvärrar det hela. Snoret luktar sjukt (blä!) och maken har sagt åt mig på skarpen att få det kollat, så idag ska jag ringa till vårdcentralen och se om de har nån akuttid. Vem vet, man kanske kan få nån läskig tömning? Eller penicillin?
Idag är jag glad över:
* att målandet går framåt, om än långsamt
* att V kommer hem på lördag
* att vi har bokat flyttfirma (flytt av möbler, flytt av piano, städning)
* att vi fick träffa både min och makens släkt i helgen
* att jag har ett höj- och sänkbart bord på jobbet
2011-02-25
31+5, fredag: Tjock och tät
Antingen har jag plötsligt blivit tjockare på kort tid, eller så ligger bebisen annorlunda. Det känns som om lungorna inte får plats och jag har inte nått v. 36 och "maxmagen" än. Kombinera dålig lungvolym med nästäppa och en lätt panikartad känsla uppstår.
Våren känns avlägsen. I och för sig blev det faktiskt plusgrader igår eftermiddag, men det har varit riktigt skitkallt de senaste veckorna. Ja, i västkustmått mätt. Dvs runt -10. I norrbotten har det varit -40. Men det hindrar inte mig från att tycka att vi har det kallt här.
Mitt jobb har varit tämligen kaotiskt på ett mycket långsamt sätt sen årsskiftet. Det som händer tar oändligt lång tid, och det är inte alltid det man förväntar sig. Nu har det hela tagit en totalt annan vändning. Mycket oväntat. Lite spännande.
Det var i alla fall en smittsam magsjuka som V hade förra helgen, för maken blev också sjuk senare i veckan. Jag fick bara en jätteförkylning, men hellre en jätteförkylning än magsjuka!
Faktum är att V har varit dålig i magen i säkert en månad nu. Det har han iofs varit även tidigare, tror att det var fem veckor i sträck nån gång förra året för att sen bli helt bra, men den här gången har han periodvis kinkat med maten också, och varit på allmänt dåligt humör. Antagligen läge för barnmottagningen nästa vecka, om inte annat så för att lugna dagmammorna som inte är sådär superförtjusta i löst bajs (eftersom det KAN vara smittsamt...). Låt oss bara hoppas att det inte är nåt fel alls, för det är vad de sagt på barnmottagningen när jag ringt och frågat tidigare. Upp till 4 veckor med lös avföring är helt normalt om barnet äter som vanligt och är under 3 år. Och att han har strulat med maten nu kan mycket väl bero på förkylning och allmänt ettochetthalvtårs-surande. Han är tydligen fantastiskt lätt att ha att göra med hos dagmammorna, men tar istället ut all sin inbyggda frustration på mig och maken, kastar sig på golvet och skriker om han inte får leka med kniven, mala kaffe, leka med färskhackad chili eller vad han nu har bestämt sig för att göra. Vägrar att äta om maten har det minsta märklig konsistens eller ser lite annorlunda ut. Men korv och mos går ner, minsann!
Bebisen i magen bökar runt. Svårt att säga hur den mår, såklart. Det är ju bara MVC-besök var fjärde vecka så här "i början" när man inte är förstföderska. Tror att det blir varannan vecka efter nästa besök (som är i v. 33).
Idag ska bilen besiktigas. Vi får väl hålla tummarna för att den är OK, är inte så sugen på en verkstadsfaktura nu eftersom vi dessutom måste köpa nya sommardäck lagom till däckbytet. Även om däckbyte känns ytterst avlägset just nu.
Vi har förresten sökt en jättestor lägenhet och är nu en av 8 som fått möjlighet att titta på den. Den som köat för lägenhet längst och fortfarande är intresserad efter visning får kontraktet. Vi får veta nästa vecka. Det är oerhört nervöst.
Idag är jag glad över:
* att det är fredag
* att V har börjat nynna för sig själv på ett ytterst gulligt sätt
* att jag fortfarande kan ha min tjocka vinterjacka
* att vi i alla fall ligger så långt fram i lägenhetskön att vi fått komma och titta på en lägenhet
* att jag somnade i soffan igår så jag är pigg idag
Våren känns avlägsen. I och för sig blev det faktiskt plusgrader igår eftermiddag, men det har varit riktigt skitkallt de senaste veckorna. Ja, i västkustmått mätt. Dvs runt -10. I norrbotten har det varit -40. Men det hindrar inte mig från att tycka att vi har det kallt här.
Mitt jobb har varit tämligen kaotiskt på ett mycket långsamt sätt sen årsskiftet. Det som händer tar oändligt lång tid, och det är inte alltid det man förväntar sig. Nu har det hela tagit en totalt annan vändning. Mycket oväntat. Lite spännande.
Det var i alla fall en smittsam magsjuka som V hade förra helgen, för maken blev också sjuk senare i veckan. Jag fick bara en jätteförkylning, men hellre en jätteförkylning än magsjuka!
Faktum är att V har varit dålig i magen i säkert en månad nu. Det har han iofs varit även tidigare, tror att det var fem veckor i sträck nån gång förra året för att sen bli helt bra, men den här gången har han periodvis kinkat med maten också, och varit på allmänt dåligt humör. Antagligen läge för barnmottagningen nästa vecka, om inte annat så för att lugna dagmammorna som inte är sådär superförtjusta i löst bajs (eftersom det KAN vara smittsamt...). Låt oss bara hoppas att det inte är nåt fel alls, för det är vad de sagt på barnmottagningen när jag ringt och frågat tidigare. Upp till 4 veckor med lös avföring är helt normalt om barnet äter som vanligt och är under 3 år. Och att han har strulat med maten nu kan mycket väl bero på förkylning och allmänt ettochetthalvtårs-surande. Han är tydligen fantastiskt lätt att ha att göra med hos dagmammorna, men tar istället ut all sin inbyggda frustration på mig och maken, kastar sig på golvet och skriker om han inte får leka med kniven, mala kaffe, leka med färskhackad chili eller vad han nu har bestämt sig för att göra. Vägrar att äta om maten har det minsta märklig konsistens eller ser lite annorlunda ut. Men korv och mos går ner, minsann!
Bebisen i magen bökar runt. Svårt att säga hur den mår, såklart. Det är ju bara MVC-besök var fjärde vecka så här "i början" när man inte är förstföderska. Tror att det blir varannan vecka efter nästa besök (som är i v. 33).
Idag ska bilen besiktigas. Vi får väl hålla tummarna för att den är OK, är inte så sugen på en verkstadsfaktura nu eftersom vi dessutom måste köpa nya sommardäck lagom till däckbytet. Även om däckbyte känns ytterst avlägset just nu.
Vi har förresten sökt en jättestor lägenhet och är nu en av 8 som fått möjlighet att titta på den. Den som köat för lägenhet längst och fortfarande är intresserad efter visning får kontraktet. Vi får veta nästa vecka. Det är oerhört nervöst.
Idag är jag glad över:
* att det är fredag
* att V har börjat nynna för sig själv på ett ytterst gulligt sätt
* att jag fortfarande kan ha min tjocka vinterjacka
* att vi i alla fall ligger så långt fram i lägenhetskön att vi fått komma och titta på en lägenhet
* att jag somnade i soffan igår så jag är pigg idag
2011-02-14
30+1, måndag: VAB och Valentin
V är inte det minsta sjuk. Mest sur över att tvingas vara hemma med trista mamma. Men eftersom han kaskadkräktes tre gånger i lördags kväll så kan man tydligen inte utesluta vinterkräksjukan, och då är det 48 timmars hemmavarande som gäller.
Nu har vi ju varit ute, såklart. Jag tror inte på vinterkräk eftersom jag och maken mår bra, och även om det nu VAR det han hade, så smittar det faktiskt inte via luften, utan via bajs- och kräkpartiklar. Och han har inga såna på ytterkläderna, det kan jag slå vad om. Alltså var vi in till stan en sväng och köpte en Alla Hjärtans Dag-present till maken (ja, den är nog till oss båda två egentligen...). Jag trodde att V skulle gilla att komma ut lite, men han surade även utomhus. Man kan kanske inte klandra honom, eftersom han är hemskt snuvig. Men såvitt jag kan känna har han som vanligt ingen feber, och han brukar inte bli gnällig av snuva - han var inte ens gnällig under kräkperioden. Jo, precis när han kräktes såklart (det är ju jättehemskt att kräkas!!), men mellan spyorna lekte han som vanligt, och vi hade fullt sjå att hålla honom borta från soffa och mattor.
Hur mitt tålamod ska klara av att ha en tjurig tvååring och en nyföding hemma får framtiden utvisa. Jag kände mig inte på topp idag, när V bölade som en ilsken ko medan jag svettandes kämpade med hans vantar innan vi skulle gå ut. Irritationen växte på rekordfart, och jag fräste "Men TYST nu!!" på ett ytterst dålig-mamma-mässigt sätt, samtidigt som jag försökte bända upp den lilla näven. Men jag har ytterst svårt att hantera gnäll för gnällandets skull, eller raseriutbrott för att man inte får leka med saxen/kaffekoppen (full med kaffe)/toaborsten etc. Det är bara att försöka lova sig själv att bli bättre till nästa gång, antar jag.
Bebisen inne i magen mår bra, såvitt jag vet. På senaste MVC-besöket hade den lite högre puls än vad den haft innan, men inte på något sätt HÖG. 158, tror jag det var. Att jämföra med tidigare 135. Jag hade inte heller vuxit över alla breddar, utan bara lagt på 2 cm på SF-måttet under de 4 veckor som gått sen senast, vilket innebär att jag nu inte är onormalt tjock, utan bara tjockare än genomsnittet.
I ett svagt ögonblick lovade jag V att vi skulle gå ut och leka när han sovit klart, och det ångrar jag med tanke på att det är -2, mulet och blåser snålt. Det går naturligtvis inte att leka på lekplatserna eftersom de är täckta av is, så utomhusvistelsen blir mest ett planlöst irrande där V vill gå i alla trappor han ser och sen blir arg när jag inte kan öppna de låsta källardörrarna nedanför trapporna.
Idag är jag glad över:
* att V har blivit mycket, mycket bättre på att somna och sova i sin nya säng
* att jag äntligen kommit nånstans på jobbet, efter bara 40 dagars hattande
* att jag sluppit vinterkräksjukan
* att bebisen i magen verkar må bra
* att det inte är så vansinnigt mörkt ute längre
Nu har vi ju varit ute, såklart. Jag tror inte på vinterkräk eftersom jag och maken mår bra, och även om det nu VAR det han hade, så smittar det faktiskt inte via luften, utan via bajs- och kräkpartiklar. Och han har inga såna på ytterkläderna, det kan jag slå vad om. Alltså var vi in till stan en sväng och köpte en Alla Hjärtans Dag-present till maken (ja, den är nog till oss båda två egentligen...). Jag trodde att V skulle gilla att komma ut lite, men han surade även utomhus. Man kan kanske inte klandra honom, eftersom han är hemskt snuvig. Men såvitt jag kan känna har han som vanligt ingen feber, och han brukar inte bli gnällig av snuva - han var inte ens gnällig under kräkperioden. Jo, precis när han kräktes såklart (det är ju jättehemskt att kräkas!!), men mellan spyorna lekte han som vanligt, och vi hade fullt sjå att hålla honom borta från soffa och mattor.
Hur mitt tålamod ska klara av att ha en tjurig tvååring och en nyföding hemma får framtiden utvisa. Jag kände mig inte på topp idag, när V bölade som en ilsken ko medan jag svettandes kämpade med hans vantar innan vi skulle gå ut. Irritationen växte på rekordfart, och jag fräste "Men TYST nu!!" på ett ytterst dålig-mamma-mässigt sätt, samtidigt som jag försökte bända upp den lilla näven. Men jag har ytterst svårt att hantera gnäll för gnällandets skull, eller raseriutbrott för att man inte får leka med saxen/kaffekoppen (full med kaffe)/toaborsten etc. Det är bara att försöka lova sig själv att bli bättre till nästa gång, antar jag.
Bebisen inne i magen mår bra, såvitt jag vet. På senaste MVC-besöket hade den lite högre puls än vad den haft innan, men inte på något sätt HÖG. 158, tror jag det var. Att jämföra med tidigare 135. Jag hade inte heller vuxit över alla breddar, utan bara lagt på 2 cm på SF-måttet under de 4 veckor som gått sen senast, vilket innebär att jag nu inte är onormalt tjock, utan bara tjockare än genomsnittet.
I ett svagt ögonblick lovade jag V att vi skulle gå ut och leka när han sovit klart, och det ångrar jag med tanke på att det är -2, mulet och blåser snålt. Det går naturligtvis inte att leka på lekplatserna eftersom de är täckta av is, så utomhusvistelsen blir mest ett planlöst irrande där V vill gå i alla trappor han ser och sen blir arg när jag inte kan öppna de låsta källardörrarna nedanför trapporna.
Idag är jag glad över:
* att V har blivit mycket, mycket bättre på att somna och sova i sin nya säng
* att jag äntligen kommit nånstans på jobbet, efter bara 40 dagars hattande
* att jag sluppit vinterkräksjukan
* att bebisen i magen verkar må bra
* att det inte är så vansinnigt mörkt ute längre
2011-01-30
28+0, söndag: bad och punktering
Igår var vi på födelsedagsfest hos ett par kompisar som bor i villa utanför stan. När vi ställt bilen på deras uppfart hördes ett mystiskt pysande från ena bakdäcket. Däcket var i alla fall inte det minsta platt, och när vi kom ut till bilen några timmar senare var pysandet borta, och det var alldeles för mörkt för att kunna se hur något såg ut. Kändes dock inte konstigt att köra, och inga mystiska ljud på hela hemvägen, så jag var övertygad om att pysandet, som hade återkommit när vi kom hem, hade att göra med något helt annat, och inte kom från däcket.
I morse skulle vi åka och bada med V. Vi hade tänkt åka till en simhall som öppnar tidigt, men ligger en bit bort. Efter 200 meters körning på en extremt is-gropig väg kom vi ut på "bar" asfalt, och då var det där. Slamrandet. Mycket riktigt. Ett helt platt däck. Så när maken kommit hem från sitt biobesök är det reservdäck på som gäller. Och så håller vi tummarna för att däckfirman tvärs över vägen har tid att göra nåt åt vårt bekymmer redan i morgon.
Eftersom vi inte kom iväg till "rätt" simhall men hade lovat V att bada så fick det bli ett annat alternativ - stora badhuset mitt i stan som ALLTID har öppet. De öppnar kl 7 varje dag. Ja, utom på söndagar. Då öppnar de kl 11. Där stod vi, kalla efter bussresa och promenad, utanför deras entre kl 10. Snopet. V grät och sa "Åka bada simma!" upprepade gånger och allt var miserabelt. Som tur var skulle ju maken på bio, och biografen ligger nära badet och hade mirakulöst nog öppnat, så vi passade på att hämta ut hans biljetter och kunde spendera en del tid där, och V kunde springa omkring i den jättelika, folktomma foajen. Väl inne på badet insåg vi att barnbassängen inte var uppvärmd till drygt 30 grader, som V (och vi) är vana vid, utan höll en alldeles normal temperatur på 29 grader. Det är allt lite kallt det, om man inte rör sig hela tiden. Så det blev ingen lång vistelse i vattnet, eftersom Vs underläpp började darra och färgas blå. Istället fick vi sitta ett tag i bastun - det gillade han allt, lilla busungen! När han väl fått på sig blöja igen sprang han omkring i omklädningsrummet och hälsade på alla han såg. Med en rörlig ett och ett halvt-åring och BHn halvvägs på kan man bara hoppas på att övriga damer i omklädningsrummet är barnkära. Det var dock inte den sura tonåringen som V knallade fram till. "Låt bli mina saker!" väste hon ilsket, fast gossen för en gångs skull faktiskt HADE låtit bli hennes saker. Nåja, det är väl förståeligt att alla inte gillar att, endast iförda underkläder, bli antastade av en halvnaken kille som kommer fram och flinar och säger hej. Även om killen bara är ett och ett halvt.
Att det inte blev ett raseriutbrott på bussen hem är otroligt, med tanke på att Vs lunch och middagslur var över en timme försenade. Men han var på gott humör, och sover som en stock nu, i sin nya säng.
För övrigt har dagmammandet gått alldeles utmärkt. Första veckan avklarad, och inte ens ett litet gnäll när pappa säger hej då och går ut genom dörren. Och då har vi ändå fått ha två vikarierande dagmammor eftersom den ordinarie först var ledig och sen sjuk. Alla tre damerna har berömt V för att han pratar så bra och är så lätt att ha att göra med. Hurra för vår mönsterson!
Idag är jag glad över:
* att badandet blev av, mot alla odds
* att det går att åka kollektivt till jobbet, även om det blir löjligt tidigt när man ska hinna hämta hos dagmamman innan kl 16:30
* att läggandet långsamt har blivit lite mindre långdraget
* att V gillar att vara hos dagmamman
* att det finns hallonsorbet i frysen som väntar på oss
I morse skulle vi åka och bada med V. Vi hade tänkt åka till en simhall som öppnar tidigt, men ligger en bit bort. Efter 200 meters körning på en extremt is-gropig väg kom vi ut på "bar" asfalt, och då var det där. Slamrandet. Mycket riktigt. Ett helt platt däck. Så när maken kommit hem från sitt biobesök är det reservdäck på som gäller. Och så håller vi tummarna för att däckfirman tvärs över vägen har tid att göra nåt åt vårt bekymmer redan i morgon.
Eftersom vi inte kom iväg till "rätt" simhall men hade lovat V att bada så fick det bli ett annat alternativ - stora badhuset mitt i stan som ALLTID har öppet. De öppnar kl 7 varje dag. Ja, utom på söndagar. Då öppnar de kl 11. Där stod vi, kalla efter bussresa och promenad, utanför deras entre kl 10. Snopet. V grät och sa "Åka bada simma!" upprepade gånger och allt var miserabelt. Som tur var skulle ju maken på bio, och biografen ligger nära badet och hade mirakulöst nog öppnat, så vi passade på att hämta ut hans biljetter och kunde spendera en del tid där, och V kunde springa omkring i den jättelika, folktomma foajen. Väl inne på badet insåg vi att barnbassängen inte var uppvärmd till drygt 30 grader, som V (och vi) är vana vid, utan höll en alldeles normal temperatur på 29 grader. Det är allt lite kallt det, om man inte rör sig hela tiden. Så det blev ingen lång vistelse i vattnet, eftersom Vs underläpp började darra och färgas blå. Istället fick vi sitta ett tag i bastun - det gillade han allt, lilla busungen! När han väl fått på sig blöja igen sprang han omkring i omklädningsrummet och hälsade på alla han såg. Med en rörlig ett och ett halvt-åring och BHn halvvägs på kan man bara hoppas på att övriga damer i omklädningsrummet är barnkära. Det var dock inte den sura tonåringen som V knallade fram till. "Låt bli mina saker!" väste hon ilsket, fast gossen för en gångs skull faktiskt HADE låtit bli hennes saker. Nåja, det är väl förståeligt att alla inte gillar att, endast iförda underkläder, bli antastade av en halvnaken kille som kommer fram och flinar och säger hej. Även om killen bara är ett och ett halvt.
Att det inte blev ett raseriutbrott på bussen hem är otroligt, med tanke på att Vs lunch och middagslur var över en timme försenade. Men han var på gott humör, och sover som en stock nu, i sin nya säng.
För övrigt har dagmammandet gått alldeles utmärkt. Första veckan avklarad, och inte ens ett litet gnäll när pappa säger hej då och går ut genom dörren. Och då har vi ändå fått ha två vikarierande dagmammor eftersom den ordinarie först var ledig och sen sjuk. Alla tre damerna har berömt V för att han pratar så bra och är så lätt att ha att göra med. Hurra för vår mönsterson!
Idag är jag glad över:
* att badandet blev av, mot alla odds
* att det går att åka kollektivt till jobbet, även om det blir löjligt tidigt när man ska hinna hämta hos dagmamman innan kl 16:30
* att läggandet långsamt har blivit lite mindre långdraget
* att V gillar att vara hos dagmamman
* att det finns hallonsorbet i frysen som väntar på oss
2011-01-17
26+1, måndag. Nytt år, nya uppgifter
Hastigt och lustigt har jag bytt konsultuppdrag och från en femton minuters cykelresa till jobbet har jag nu två vackra kollektivtrafiktimmar, en på morgonen och en på kvällen, att se fram emot varje dag.
Vi har passat på att ge V en ny säng, utan spjälor och med oändliga möjligheter till rymningsförsök, och detta i kombination med en halvtimmes tidigare uppstigning varje morgon gör att jag är glad över vilan jag fick över julledigheten. För en och en halv timmes nattning varannan kväll och 10-60 minuters vakentid i princip varje natt tär på ens tålamod, ansiktshy, själ och existens. Men det är lika bra att vänja sig, snart är det bebisdags igen. Eller snart och snart... det är väl ändå minst 16 veckor kvar. Om jag optimistiskt räknar med bara 2 veckor över tiden och inte 3. Läggningen är det som maken sysslar med nu, och jag hör att det går som vanligt. V babblar inifrån sitt rum och är målmedvetet inställd på att inte sova, bara för att han KAN ta sig ur sängen själv.
Jag var på MVC i förra veckan och där konstaterade barnmorskan efter 3 mätningar med rynkad panna att mitt SF-mått, som förväntades vara ca 25 cm, tydligen var 28 och därmed låg över "normal"-gränsen. Jag känner mig onekligen ganska tjock. Redan nu är det svårt att böja sig och jag har lätt att få ont i ryggen eftersom jag inte hittar nån bra ställning framför datorn på dagarna. Och för att jag är otränad också, förstås. Bebisen har en vilopuls på 135, vilket är betydligt läger än Vs puls, som låg på 150 eller lite över. Den lever om också, lite mer än V gjorde om jag minns rätt.
Premiär-Niferexen har landat i magen idag, efter ett blygsamt blodvärde på 108 i förra veckan. Svårt att minnas att ta tabletterna, för jag vågar inte ha dem framme. Järntabletter är farliga för små barn. Ska ta med dem till jobbet och hoppas på att det är enklare att komma ihåg dem i samband med lunchen.
Överväger att ta en kaka och slötitta lite på TV nu när det ändå inte är min läggningskväll. En annan approach hade varit att göra lite nytta i hushållet, men.. nej. Inte på humör idag heller.
Nästa veckan börjar maken jobba igen, så då är det slut på sötebrödsdagarna med "hemmaman". Det är inskolning hos dagmamma den här veckan (och förra) och än så länge råder inga ledsamheter. V är glad över att få träffa anna-ban (andra barn) och maken är glad över att kunna kila hem och ta en kopp kaffe i lugn och ro.
Idag är jag glad över:
* att jag har ett nytt uppdrag, trots pendlingstiden
* att vi valde att ge V en ny säng NU och inte när bebis 2 kommit (för man vill inte ha alla sömnproblem på samma gång om det nu går att undvika)
* att bebisen verkar må bra i magen
* att soffan hägrar
* att jag inte mår illa längre (hurra!)
Vi har passat på att ge V en ny säng, utan spjälor och med oändliga möjligheter till rymningsförsök, och detta i kombination med en halvtimmes tidigare uppstigning varje morgon gör att jag är glad över vilan jag fick över julledigheten. För en och en halv timmes nattning varannan kväll och 10-60 minuters vakentid i princip varje natt tär på ens tålamod, ansiktshy, själ och existens. Men det är lika bra att vänja sig, snart är det bebisdags igen. Eller snart och snart... det är väl ändå minst 16 veckor kvar. Om jag optimistiskt räknar med bara 2 veckor över tiden och inte 3. Läggningen är det som maken sysslar med nu, och jag hör att det går som vanligt. V babblar inifrån sitt rum och är målmedvetet inställd på att inte sova, bara för att han KAN ta sig ur sängen själv.
Jag var på MVC i förra veckan och där konstaterade barnmorskan efter 3 mätningar med rynkad panna att mitt SF-mått, som förväntades vara ca 25 cm, tydligen var 28 och därmed låg över "normal"-gränsen. Jag känner mig onekligen ganska tjock. Redan nu är det svårt att böja sig och jag har lätt att få ont i ryggen eftersom jag inte hittar nån bra ställning framför datorn på dagarna. Och för att jag är otränad också, förstås. Bebisen har en vilopuls på 135, vilket är betydligt läger än Vs puls, som låg på 150 eller lite över. Den lever om också, lite mer än V gjorde om jag minns rätt.
Premiär-Niferexen har landat i magen idag, efter ett blygsamt blodvärde på 108 i förra veckan. Svårt att minnas att ta tabletterna, för jag vågar inte ha dem framme. Järntabletter är farliga för små barn. Ska ta med dem till jobbet och hoppas på att det är enklare att komma ihåg dem i samband med lunchen.
Överväger att ta en kaka och slötitta lite på TV nu när det ändå inte är min läggningskväll. En annan approach hade varit att göra lite nytta i hushållet, men.. nej. Inte på humör idag heller.
Nästa veckan börjar maken jobba igen, så då är det slut på sötebrödsdagarna med "hemmaman". Det är inskolning hos dagmamma den här veckan (och förra) och än så länge råder inga ledsamheter. V är glad över att få träffa anna-ban (andra barn) och maken är glad över att kunna kila hem och ta en kopp kaffe i lugn och ro.
Idag är jag glad över:
* att jag har ett nytt uppdrag, trots pendlingstiden
* att vi valde att ge V en ny säng NU och inte när bebis 2 kommit (för man vill inte ha alla sömnproblem på samma gång om det nu går att undvika)
* att bebisen verkar må bra i magen
* att soffan hägrar
* att jag inte mår illa längre (hurra!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)