Det finns "principfast". Det kan slå over i "tjurskallig". Som i sin tur övergår till "lite dum i huvet" om man verkligen presser sig.
Jag: "Bra jobbet idag, kroppen! Nytt 5RM bade i militärpress och bänk!"
Kroppen: "Gött jobbat själv! Nu drar vi hem och moffar socker och tar en liten tupplur va?"
Jag: "Vaddå, är du inte klok?? Ingen mat innan lunch vet du väl? Och vaddå..."
Kroppen (avbryter): "INNAN LUNCH?? Vi har ju varit uppe i tre timmar, då är det väl ändå lunch ganska snart va? Typ lagom tills vi kommer hem? Det tog ju ändå en jävla tid att komma hit på cykel i all den här snön!"
Jag: "Jamen vi gick ju upp klockan 03:55, märkte du inte det?"
Kroppen: "NOLLTREFEMTIFEM??? Varför då? Näh, jag var välan pigg då, men ÄR DU HELT DUM I HUVET??"
Jag: "Jamen vaddå, vi skulle ju träna och då måste vi ju cykla till jobbet och det är ju snö och minus tolv ute, då måste vi ju ha tid på oss. Jag räknade rätt, vi hann ju allt det dära. Typ."
Kroppen: "Jobbet? Menar du alltså att vi INTE kan åka hem och slappa? Och vaddå VI? Det var ju för fan JAG som cyklade och pressade och cyklade igen, det enda DU har gjort är att tvinga upp oss nolltrefemtifem."
Jag: "Nu är du väl ändå orättvis, jag gav dig ju BCAA och allt! Två gånger."
Kroppen: "Ja, och jävligt äcklig var den men visst, det överlever vi väl på, men du är medveten om att du jobbar med att typ... tänka..? Hur bra tror du det funkar när du har kört slut på mig och förväntar dig att vi ska klara oss på BCAA? Du vet att en viktig del av träningen är vila va? Måste jag VERKLIGEN påminna dig om det IGEN? Minns du inte den där fyramånadersförkylningen som du drog på oss i våras? Gud, folk är ju verkligen idioter!!!"
Jag: "Meeeeen.. var inte sådär nu! Det finns ju hur mycket gratiskaffe som helst på jobbet, det här fixar vi. Vi är starka!"
Kroppen: "JAG är stark. DU är dum i huvet. Jag har snackat med hjärnan och hen håller med."
Jag: "Vaddå snackat med hjärnan, du fattar väl att det är JAG som äääääär hjäääärnaaaa... bzt"
Hjärnan: "Du är en idiot. Ge mig kaffe intravenöst så kanske jag samarbetar. Och socker."
2015-11-27
Edsbrott
Äsch, det var väl kanske lite dramatiskt med 'Edsbrott'. Men i headern till bloggen står det ju ändå att jag aldrig kommer att skriva om politik. Tyvärr är det svårt att INTE skriva något åtminstone vagt omvärldsbetraktande såhär i slutet av nådens år 2015, då Sverige "invaderas" av syrier som flyr från Daesh (Eller IS, om man nu verkligen vill tillmötesgå dem och låtsas som att de har rätt att kalla sig för 'stat'), samtidigt som ovan nämnda... organisation... gör sitt bästa för att få oss att tro att de där som flyr, det är ju DE som är de riktiga jihadisterna. Eller i alla fall några av dem.
Det finns så många saker man känner att man vill säga om det här. Inte bara säga, man vill liksom måla budskapet i skrikande bokstäver över sin nakna kropp och paradera genom staden. Inte för att det skulle hjälpa. Se punkt 1.
1. Man tror det man vill tro. Det finns tusentals tokar på nätet som sprider skit. Idag var jag i kyrkan (!!!) och där pratades det om att man såhär i advent tänder ljus, och att man kan tända ett ljus på ett annat ljus, så att ljuset sprider sig från hjärta till hjärta. Så fint.
Tyvärr kan man också på liknande sätt sprida den där vinterkräksjukan som folk knåpar ihop i facebookinlägg på sin kammare. Bajs genererar nytt bajs, så att säga. Och vad är det då som knåpas? Allt från rena lögner till små överdrifter. Och det värsta är att man inte vet vilka som är tokar och vilka som har rätt. För vem orkar kolla upp fakta från självaste källan? Man hittar några man litar på, vilket tenderar att vara såna som tycker ungefär som man själv, men som har lyckats hitta på Orsaker till varför de tycker så - sanna eller inte - och så citerar man dem, genuint troendes att de har rätt (de verkar ju vettiga, eftersom de säger precis det som jag tänker, va!). Jag har ingen aning om ifall de jag litar på har rätt eller fel. Sannolikt nånstans däremellan. Gör det mig mer intresserad att försöka förstå andras åsikter och lyssna på deras bevis/teorier? Nej. Jag tycker att de är idioter. De tycker att jag är en idiot.
Inget vidare utgångsläge för en konstruktiv diskussion.
2. Politiker. Politiker som är mer intresserade av att inte tappa röster än att följa sin ideologi, och skyller på att misstroendeförklaringar etc kommer att skapa "instabilitet", som ju är det sista vi behöver. Hallå! Ni är valda för att göra ert jobb under er mandatperiod. Ni finns för att vi andra inte på heltid jobbar med att sätta oss in i komplicerade internationella frågor. En socialdemokratisk lösning på att det plötsligt är många som söker sig till Sverige skulle vara att höja skatterna. En moderat lösning skulle väl kanske vara att sänka a-kassan och arbetsgivaravgifterna. Lösningen att försöka skrämma bort folk genom att säga att vi inte har nånstans att bo och att de dessutom inte kommer att få stanna hör till det tredje partiet.
3. "Jamen alltså, om det inte hade funnits RELIGION va, då hade ju världen varit ett MYCKET bättre ställe!". Sagt av 50% av svenskarna, typ. Och samtidigt sitter den kristna, amerikanska högern och säger "Jamen alltså, om vi bara släpper in KRISTNA va, då kommer det ju inga jihadister!" och daesh säger "Jamen fatta att ni andra muslimer har fel, ni ska typ dö!".
Ja, nu tycker du att svenskarna har rätt. Eller hur? De där religiösa personerna, de är ju uppenbarligen tokiga, det är ju VI som har rätt, vi som inte tror på nån Gud.
Vänta, va? Sitter du också och säger att du vet bättre än alla andra, grundat på din tro, eller avsaknad av tro? Jag vet inte om det är en jättebra utgångspunkt. Typ lite som att säga att folk från mellanöstern eller USA är problematiska på grund av den kultur de vuxit upp i.
Låt mig komma med en liten fundering (och såklart får jag det, jag har också rätt att sprida MIN vinterkräksjuka på nätet om jag vill...)!
Jag tror inte på Gud. Eller Jesus. Jag tror att bibeln är en rad fabler som man har hittat på för att exemplifiera för folk hur man ska leva, eller snarare hur man borde levat om man levde för några tusen år sen. Inget ont i detta, man minns reglerna och sensmoralen mycket bättre om man har en go berättelse att hänga upp det på, va? Gud, och alla andra goda deiteter som har hittats på lite runt om i världen, har också tjänat det goda syftet att liksom ge en förklaring på saker som vi nu får förklarat för oss via vetenskap. Typ hur jorden kom till och sånt. Som en extra bonus har man också tyckt att det har varit gött att kunna vända sig till en allsmäktig och nådig frälsare när man har det svårt, att prata med någon som inte förväntas svara är ju bättre än att prata med nån som inte KAN eller VILL svara, va? Typ som att prata med sin katt. Snäll katt. Purr.
Nuförtiden har religionen spelat ut sin roll en smula här i vår så kallade civiliserade värld. Vi tror på vetenskap och på det vi ser. Jag förutsätter att även de där fjortonhundratalsgenierna som DaVinci hade en del problem med att acceptera en allsmäktig gud, men vad vet jag? Jag har inte gjort nån jätteresearch på området, jag sitter ju bara här och sprider åsikter som alla andra på nätet...
Hur som helst. De flesta nutida svenskar har ett ganska svalt förhållande till gud, och jag föreställer mig att det är så även i andra utvecklade länder, där man gör sina faktakollar (ja, om man nu gör dem) på internet och har koll på evolutionen och sånt där.
Ändå finns det fortfarande folk som är väldigt troende. Hur kan det komma sig?
Nu kommer då min teori: De som är väldigt troende idag är, om man vill uttrycka sig snällt, mer öppna för att saker finns, trots att man inte kan bevisa dem. Om man vill vara mindre snäll kan man säga att de är mer benägna att tro på vad folk säger till dem, utan att vara såvärst källkritiska.
But wait - punkt 1???
Jamen just precis. Folk behöver verkligen inte vara religiösa för att tro på det som någon påstår vara sant. Kanske är det så att religion bara är ett bekvämt sätt att samla ihop folk som är sådär lite lagom lättledda och få dem att göra som man vill, om man är tillräckligt karismatisk? Kanske är det så att om LCHF-profeten Gary Taubes sa "Bönderna som sysslar med grödor, majs och vete, de är onda! De är giriga och försöker förslava jordens befolkning till att bli beroende av deras produkter genom sin falska propaganda om att kolhydraterna INTE ALLS är fettbildande", så skulle det plötsligt starta en mordbarandsvåg i världen, där extrema LCHF-förespråkare brände ner sädesmagasin, skördetröskor och lador och vad man nu använder som modern bonde?
Vill man få någon att följa en, att göra som man vill, så är religionen i dagsläget det enklaste sättet. Men sannolikt kommer det inte att fortsätta så. De lättledda svenskarna kommer nog inte att starta korståg (kristendomen är ju en SAGA, va, det säger ju mina kompisar på nätet och så), men de kan mycket väl tänka sig att bränna ner asylboenden eftersom deras karismatiske ledare på internet eller whatever har sagt att flyktingarna kommer att förstöra Sverige.
4. Men hur många rasister kan det egentligen finnas? Mja, de flesta som inte vill att vi ska ta emot flyktingar är väl kanske inte rasister? Eller? De är väl egoister. Ponera att det kom en meteorit nerdimpandes i Laxå och gjorde omgivningarna omöjliga att leva i under sisådär 5 år. Ponera att samtliga i Laxå då tänker sig att flytta till Örebro. Det skulle säkert bli ett jävla gnäll då också. "Vi har ju inga skooooloooor! Var ska alla boooo?". Man hade ju kanske haft problem med att ta upp integrationen som en fråga, men några hade säkert försökt med det också, hävdandes att laxåborna har en svårförståelig dialekt och märkliga traditioner. Eller, jag hoppas inte. Men man vet aldrig. Poängen är att man inte vill att det ska kosta en något alls. Ingenting ska få kosta om man inte får en omedelbar fördel av det själv. Gärna en långhelg i Berlin innan jul, men fan heller att jag ska betala extra skatt för att det ska anställas fler lärare! Jaha, nu ska de bygga nya höghus här också, så att det blir skugga på min balkong redan vid åttatiden på kvällen i sommar. Fy fan, jag måste överklaga! Och förrsten, inte fan kan vi ta in folk från Laxå, vi har för få lärare och dessutom är det bostadsbrist!
Därmed inte sagt att inte inte finns rasister. De där som tror att julen kommer att explodera för att årets julvärd är muslim.. jag skulle så gärna vilja krypa in i deras små huvuden och försöka se mig omkring därinne. Jag kan förstå rädsla, jag kan förstå egoism och jag kan föstå att man försöker utnyttja en innevarande situation till sin fördel (politiker då främst, och Bert Karlsson), även om jag inte tycker att det är skäl till att låta folk bli mördade och lemlästade. Men jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur någon kan tycka att julen blir förstörd av att en svenska som är muslim påannonserar TV-program.
Idag är jag glad för:
* att det är fösta advent på söndag
* att min förkylning verkar ha toppat och kanske är bra innan måndag
* att min nuvarande kund är löjligt nöjd
* att jag fick skriva av mig lite
* att så gott som alla julklappar är inköpta
Det finns så många saker man känner att man vill säga om det här. Inte bara säga, man vill liksom måla budskapet i skrikande bokstäver över sin nakna kropp och paradera genom staden. Inte för att det skulle hjälpa. Se punkt 1.
1. Man tror det man vill tro. Det finns tusentals tokar på nätet som sprider skit. Idag var jag i kyrkan (!!!) och där pratades det om att man såhär i advent tänder ljus, och att man kan tända ett ljus på ett annat ljus, så att ljuset sprider sig från hjärta till hjärta. Så fint.
Tyvärr kan man också på liknande sätt sprida den där vinterkräksjukan som folk knåpar ihop i facebookinlägg på sin kammare. Bajs genererar nytt bajs, så att säga. Och vad är det då som knåpas? Allt från rena lögner till små överdrifter. Och det värsta är att man inte vet vilka som är tokar och vilka som har rätt. För vem orkar kolla upp fakta från självaste källan? Man hittar några man litar på, vilket tenderar att vara såna som tycker ungefär som man själv, men som har lyckats hitta på Orsaker till varför de tycker så - sanna eller inte - och så citerar man dem, genuint troendes att de har rätt (de verkar ju vettiga, eftersom de säger precis det som jag tänker, va!). Jag har ingen aning om ifall de jag litar på har rätt eller fel. Sannolikt nånstans däremellan. Gör det mig mer intresserad att försöka förstå andras åsikter och lyssna på deras bevis/teorier? Nej. Jag tycker att de är idioter. De tycker att jag är en idiot.
Inget vidare utgångsläge för en konstruktiv diskussion.
2. Politiker. Politiker som är mer intresserade av att inte tappa röster än att följa sin ideologi, och skyller på att misstroendeförklaringar etc kommer att skapa "instabilitet", som ju är det sista vi behöver. Hallå! Ni är valda för att göra ert jobb under er mandatperiod. Ni finns för att vi andra inte på heltid jobbar med att sätta oss in i komplicerade internationella frågor. En socialdemokratisk lösning på att det plötsligt är många som söker sig till Sverige skulle vara att höja skatterna. En moderat lösning skulle väl kanske vara att sänka a-kassan och arbetsgivaravgifterna. Lösningen att försöka skrämma bort folk genom att säga att vi inte har nånstans att bo och att de dessutom inte kommer att få stanna hör till det tredje partiet.
3. "Jamen alltså, om det inte hade funnits RELIGION va, då hade ju världen varit ett MYCKET bättre ställe!". Sagt av 50% av svenskarna, typ. Och samtidigt sitter den kristna, amerikanska högern och säger "Jamen alltså, om vi bara släpper in KRISTNA va, då kommer det ju inga jihadister!" och daesh säger "Jamen fatta att ni andra muslimer har fel, ni ska typ dö!".
Ja, nu tycker du att svenskarna har rätt. Eller hur? De där religiösa personerna, de är ju uppenbarligen tokiga, det är ju VI som har rätt, vi som inte tror på nån Gud.
Vänta, va? Sitter du också och säger att du vet bättre än alla andra, grundat på din tro, eller avsaknad av tro? Jag vet inte om det är en jättebra utgångspunkt. Typ lite som att säga att folk från mellanöstern eller USA är problematiska på grund av den kultur de vuxit upp i.
Låt mig komma med en liten fundering (och såklart får jag det, jag har också rätt att sprida MIN vinterkräksjuka på nätet om jag vill...)!
Jag tror inte på Gud. Eller Jesus. Jag tror att bibeln är en rad fabler som man har hittat på för att exemplifiera för folk hur man ska leva, eller snarare hur man borde levat om man levde för några tusen år sen. Inget ont i detta, man minns reglerna och sensmoralen mycket bättre om man har en go berättelse att hänga upp det på, va? Gud, och alla andra goda deiteter som har hittats på lite runt om i världen, har också tjänat det goda syftet att liksom ge en förklaring på saker som vi nu får förklarat för oss via vetenskap. Typ hur jorden kom till och sånt. Som en extra bonus har man också tyckt att det har varit gött att kunna vända sig till en allsmäktig och nådig frälsare när man har det svårt, att prata med någon som inte förväntas svara är ju bättre än att prata med nån som inte KAN eller VILL svara, va? Typ som att prata med sin katt. Snäll katt. Purr.
Nuförtiden har religionen spelat ut sin roll en smula här i vår så kallade civiliserade värld. Vi tror på vetenskap och på det vi ser. Jag förutsätter att även de där fjortonhundratalsgenierna som DaVinci hade en del problem med att acceptera en allsmäktig gud, men vad vet jag? Jag har inte gjort nån jätteresearch på området, jag sitter ju bara här och sprider åsikter som alla andra på nätet...
Hur som helst. De flesta nutida svenskar har ett ganska svalt förhållande till gud, och jag föreställer mig att det är så även i andra utvecklade länder, där man gör sina faktakollar (ja, om man nu gör dem) på internet och har koll på evolutionen och sånt där.
Ändå finns det fortfarande folk som är väldigt troende. Hur kan det komma sig?
Nu kommer då min teori: De som är väldigt troende idag är, om man vill uttrycka sig snällt, mer öppna för att saker finns, trots att man inte kan bevisa dem. Om man vill vara mindre snäll kan man säga att de är mer benägna att tro på vad folk säger till dem, utan att vara såvärst källkritiska.
But wait - punkt 1???
Jamen just precis. Folk behöver verkligen inte vara religiösa för att tro på det som någon påstår vara sant. Kanske är det så att religion bara är ett bekvämt sätt att samla ihop folk som är sådär lite lagom lättledda och få dem att göra som man vill, om man är tillräckligt karismatisk? Kanske är det så att om LCHF-profeten Gary Taubes sa "Bönderna som sysslar med grödor, majs och vete, de är onda! De är giriga och försöker förslava jordens befolkning till att bli beroende av deras produkter genom sin falska propaganda om att kolhydraterna INTE ALLS är fettbildande", så skulle det plötsligt starta en mordbarandsvåg i världen, där extrema LCHF-förespråkare brände ner sädesmagasin, skördetröskor och lador och vad man nu använder som modern bonde?
Vill man få någon att följa en, att göra som man vill, så är religionen i dagsläget det enklaste sättet. Men sannolikt kommer det inte att fortsätta så. De lättledda svenskarna kommer nog inte att starta korståg (kristendomen är ju en SAGA, va, det säger ju mina kompisar på nätet och så), men de kan mycket väl tänka sig att bränna ner asylboenden eftersom deras karismatiske ledare på internet eller whatever har sagt att flyktingarna kommer att förstöra Sverige.
4. Men hur många rasister kan det egentligen finnas? Mja, de flesta som inte vill att vi ska ta emot flyktingar är väl kanske inte rasister? Eller? De är väl egoister. Ponera att det kom en meteorit nerdimpandes i Laxå och gjorde omgivningarna omöjliga att leva i under sisådär 5 år. Ponera att samtliga i Laxå då tänker sig att flytta till Örebro. Det skulle säkert bli ett jävla gnäll då också. "Vi har ju inga skooooloooor! Var ska alla boooo?". Man hade ju kanske haft problem med att ta upp integrationen som en fråga, men några hade säkert försökt med det också, hävdandes att laxåborna har en svårförståelig dialekt och märkliga traditioner. Eller, jag hoppas inte. Men man vet aldrig. Poängen är att man inte vill att det ska kosta en något alls. Ingenting ska få kosta om man inte får en omedelbar fördel av det själv. Gärna en långhelg i Berlin innan jul, men fan heller att jag ska betala extra skatt för att det ska anställas fler lärare! Jaha, nu ska de bygga nya höghus här också, så att det blir skugga på min balkong redan vid åttatiden på kvällen i sommar. Fy fan, jag måste överklaga! Och förrsten, inte fan kan vi ta in folk från Laxå, vi har för få lärare och dessutom är det bostadsbrist!
Därmed inte sagt att inte inte finns rasister. De där som tror att julen kommer att explodera för att årets julvärd är muslim.. jag skulle så gärna vilja krypa in i deras små huvuden och försöka se mig omkring därinne. Jag kan förstå rädsla, jag kan förstå egoism och jag kan föstå att man försöker utnyttja en innevarande situation till sin fördel (politiker då främst, och Bert Karlsson), även om jag inte tycker att det är skäl till att låta folk bli mördade och lemlästade. Men jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur någon kan tycka att julen blir förstörd av att en svenska som är muslim påannonserar TV-program.
Idag är jag glad för:
* att det är fösta advent på söndag
* att min förkylning verkar ha toppat och kanske är bra innan måndag
* att min nuvarande kund är löjligt nöjd
* att jag fick skriva av mig lite
* att så gott som alla julklappar är inköpta
2015-08-25
Men en form av päron?
Piriformis. Den lilla jäveln.
Hela min höftregion blir ett spektakel så fort jag börjar träna. Höftböjarna, ländryggen och nu rumpan, alla musklerna sitter fast i bäckenet och drar och sliter i det. Det är oskönt.
Sannolikt borde jag gå till en naprapat, men eftersom jag köpt en ny cykel har jag inte råd. Så alternativ två blir nog att låta bli benträningen i några veckor.
Först tänkte jag att jag kanske hade diskbråck (och det kan jag ju för all del ha i vilket fall som helst) eftersom jag fick ont på ena sidan ländryggen och smärtan sen, efter ett benpass, spred sig ner genom benet hela vägen till fotleden. Men nu verkar det onda ha bott in sig djupt i min högra skinka och nöjer sig med att stråla lite subtilt ner i högerbenet, mest på baksidan. Ja, och lite på framsidan. Jag testar att lyfta högerbenet utåt - rakt ut från kroppen med helt rakt knä. Sen vrider jag benet så knäet (och tårna) pekar uppåt och fortsätter att hålla högerbenet ut åt sidan. Ajaj. Kramp i rumpan. Och det knäpper olycksbådande i.. nånting.. som sitter fast i bäckenet. Nån stackars sena som hoppar över ett benigt utskott kanske? Det knäpper och knäpper. På båda sidor.
Jag stretchar rumpan. Rullar fram och tillbaka över den stora orangea rullen på hallgolvet. 2 cm upp, 2 cm ner. Ajaj. Jag stretchar igen. Jahopp. Nu gör det lite ondare. Bäst jag gör nåt annat.
Lustigt. Man går och tränar för att slippa få ont (ålderskrämpor för de sittande massorna) i ryggen, och då är det precis ont i ryggen man får. Och rumpan och låret och ner mot knät.
Men om det är piriformis som trasslar så ska man ju träna rumpan så att rätt muskler gör rätt grejer. Jag går till gymmet i ett sista försök att träna underkroppen. Försiktiga benpressar med knäna framåt/uppåt går bra. Raka marklyft går inte alls. Jag ser mig i spegeln och inser att känslan av att det stramar i baksida lår, som idag känns på helt fel ställe - dvs i rumpan och bara en bit nedanför - gör att jag lyfter helt snett. Vänster sida av mig mår prima och vill böja sig mycket längre fram än höger. Mycket försiktiga enbens hip thrusts med enbart kroppsvikt. Det gör ont. Å andra sidan SKA det göra ont, och jag är inte 100% säker på att det bara är dåligt ont det gör. Det kan lika gärna vara rätt sorts ont. Gör ett par set mycket lätta tvåbens hip thrusts, med en 20 kg tung kettlebell på blygdbenet eller däromkring. Verkar funka. Isolationsövningar för fram- och baksida lår i ett par maskiner, och ryggresningar i rumpträningssyfte (utan extra vikt) klaras också av innan det är dags för mera rullande och stretch.
Arbetsdagen rymmer en hel del ilande från höger skinka och ner mot knäet. Var det bra att träna? Eller dåligt? Det blir inga fler raka marklyft på ett tag, den saken är säker.
Frågan man ställer sig utan att få något kvalificerat svar är: Vad är orsaken och ursprunget till smärtan? Har jag böjt ryggen som en ostkrok i knäböj eller marklyft? I så fall, har jag kutat eller svankat? Är det egentligen ryggen jag haft ont i, som fått mig att snedbelasta till den grad att bäckenet nu sitter på trekvart och höger piriformis desperat försöker dra det på plats?
Jag borde verkligen gå till en naprapat. Men jag har inte råd. Jag tror jag vilar lite istället.
Hela min höftregion blir ett spektakel så fort jag börjar träna. Höftböjarna, ländryggen och nu rumpan, alla musklerna sitter fast i bäckenet och drar och sliter i det. Det är oskönt.
Sannolikt borde jag gå till en naprapat, men eftersom jag köpt en ny cykel har jag inte råd. Så alternativ två blir nog att låta bli benträningen i några veckor.
Först tänkte jag att jag kanske hade diskbråck (och det kan jag ju för all del ha i vilket fall som helst) eftersom jag fick ont på ena sidan ländryggen och smärtan sen, efter ett benpass, spred sig ner genom benet hela vägen till fotleden. Men nu verkar det onda ha bott in sig djupt i min högra skinka och nöjer sig med att stråla lite subtilt ner i högerbenet, mest på baksidan. Ja, och lite på framsidan. Jag testar att lyfta högerbenet utåt - rakt ut från kroppen med helt rakt knä. Sen vrider jag benet så knäet (och tårna) pekar uppåt och fortsätter att hålla högerbenet ut åt sidan. Ajaj. Kramp i rumpan. Och det knäpper olycksbådande i.. nånting.. som sitter fast i bäckenet. Nån stackars sena som hoppar över ett benigt utskott kanske? Det knäpper och knäpper. På båda sidor.
Jag stretchar rumpan. Rullar fram och tillbaka över den stora orangea rullen på hallgolvet. 2 cm upp, 2 cm ner. Ajaj. Jag stretchar igen. Jahopp. Nu gör det lite ondare. Bäst jag gör nåt annat.
Lustigt. Man går och tränar för att slippa få ont (ålderskrämpor för de sittande massorna) i ryggen, och då är det precis ont i ryggen man får. Och rumpan och låret och ner mot knät.
Men om det är piriformis som trasslar så ska man ju träna rumpan så att rätt muskler gör rätt grejer. Jag går till gymmet i ett sista försök att träna underkroppen. Försiktiga benpressar med knäna framåt/uppåt går bra. Raka marklyft går inte alls. Jag ser mig i spegeln och inser att känslan av att det stramar i baksida lår, som idag känns på helt fel ställe - dvs i rumpan och bara en bit nedanför - gör att jag lyfter helt snett. Vänster sida av mig mår prima och vill böja sig mycket längre fram än höger. Mycket försiktiga enbens hip thrusts med enbart kroppsvikt. Det gör ont. Å andra sidan SKA det göra ont, och jag är inte 100% säker på att det bara är dåligt ont det gör. Det kan lika gärna vara rätt sorts ont. Gör ett par set mycket lätta tvåbens hip thrusts, med en 20 kg tung kettlebell på blygdbenet eller däromkring. Verkar funka. Isolationsövningar för fram- och baksida lår i ett par maskiner, och ryggresningar i rumpträningssyfte (utan extra vikt) klaras också av innan det är dags för mera rullande och stretch.
Arbetsdagen rymmer en hel del ilande från höger skinka och ner mot knäet. Var det bra att träna? Eller dåligt? Det blir inga fler raka marklyft på ett tag, den saken är säker.
Frågan man ställer sig utan att få något kvalificerat svar är: Vad är orsaken och ursprunget till smärtan? Har jag böjt ryggen som en ostkrok i knäböj eller marklyft? I så fall, har jag kutat eller svankat? Är det egentligen ryggen jag haft ont i, som fått mig att snedbelasta till den grad att bäckenet nu sitter på trekvart och höger piriformis desperat försöker dra det på plats?
Jag borde verkligen gå till en naprapat. Men jag har inte råd. Jag tror jag vilar lite istället.
2015-08-18
En stor dag
I morgon är det en stor dag, för då börjar V i skolan! Ja, i förskoleklass, men det är väl "skola" nuförtiden?
Han har dock smygstartat skolkarriären med två veckor på fritids, eftersom vår semester tog slut lagom tills dess att det vackra vädret kom. Det verkar hur som helst gå bra på fritids, det finns lego och andra barn. Alt man behöver alltså, utom möjligen ett svärd.
Svärdfixeringen har gått en smula överstyr om man frågar mig. Men inte om man frågar maken.
E har börjat på "stora" avdelningen på dagis, och var sååå förväntansfull inför detta så han helst hade velat sluta sommarlovet lite tidigare. Men nyhetens behag gick över tämligen snabbt eftersom det är många från hans avdelning som flyttat upp då många sexåringar slutade förra terminen. Så där är det alltså samma kompisar, men "nya" fröknar. Och lite nya grejer såklart.
Apropå nya grejer så har jag köpt en ny cykel eftersom min gamla till slut klappade ihop. Jag var på väg till sjukhuset för ett hjärtultraljud (kommer till detta senare...) när jag trampade av kedjan för andra gången och insåg att det var dags att byta kedja. Och då ska man ju egentligen byta kassett. Men det kan man inte göra själv, eller i alla fall inte jag. Och givet att mina bromsar har "lagats" fem gånger utan att fungera tillfredsställande så bedömde jag att om inte byta kedja funkade så skulle det bli en ny cykel, vilket det alltså blev. En Nishiki Pro Eight med Alfine 8-nav. Vi får väl se hur länge den överlever. Frambromsen har börjat ligga emot bromsskivan, trots att det är hydrualiska bromsar, som ju ska vara självjusterande. Men jag får väl lämna in den på den gratisa servicen och hoppas att de löser det. Köpte en stl small på ramen, eftersom det var det jag skulle ha enl storlekstabell (jag var till och med i kortaste laget för small, tyckte tabellen). Tyckte ramen var liten då jag provcyklade, men försäljaren hävdade benhårt att det var rätt. Tycker fortfarande att den känns liten, men vi får väl hoppas på att det är en vanesak.
Jo, hjärtultraljudet..
Min förkylning gick till slut över, efter typ 12 veckor. Innan dess hann jag dock till vårdcentralen eftersom jag började tro att jag hade TWAR och allt möjligt. Det fann läkaren osannolikt, men han undersökte mig tålmodigt och hittade ett blåsljud på hjärtat. Nåja, inte ens JAG kunde vara hypokondrisk över detta, då jag inte känt mig utmattad och SJUK på den nivån som ett hjärtfel brukar innebära, men standardproceduren är att man får åka och kolla upp det.
Självklart visade ultraljudet att jag var ett anatomiskt praktexempel, och personalen var glad över att få undersöka nån som var ung och normalviktig för en gångs skull. Tydligen är det svårt att få bra bilder på gamla och magra personer. Ja, även på gamla och feta personer är det svårt, men magra är tydligen snäppet mer utmanande.
Trevligt att stå till tjänst.
Så eftersom jag inte längre är sjuk har jag börjat träna, 3 halvkroppspass i veckan. Och eftersom jag har börjat träna ben så har jag fått ont i ryggen igen. Man undrar ju onekligen vad det är som är fel. Men jag får väl om igen ge upp knäböjen och köra benpress och se om det ger sig. Lite frustrerande, eftersom jag är såååå försiktig med att lägga på vikt och knappt böjer till parallellt ens. Försöker vara supernoga även i marklyft och raka marklyft. Men ändå. Ont i ryggen. Testade att foam-rolla sidan av ländryggen (filén) igår, och när jag rullade på höger sida så gjorde det ont i vänster ljumske. Märkligt.
En annan märklig grej med min benträning är att om jag gör enbenspressar så använder jag rumpan då jag jobbar med höger ben, men framsida lår om jag jobbar med vänster. Eller om det nu var tvärt om. Så identisk fotplacering (spegelvänd, såklart), dvs båda fötterna lika nära mitten av plattan i både höjd- och sidled, samt samma vinkel på tårna belastar alltså musklerna olika beroende på vilken sida av kroppen jag tränar. Måhända kan detta vara av betydelse för ryggsmärtorna?
Jag kommer aldrig att få veta det, för jag kommer aldrig att ta mig till något proffs som kan göra en korrekt diagnos.
Jag har, flera år efter hypen, börjat försöka baka surdegsbröd.
Jag är fullkomligt värdelös på detta.
Surdegsgrunden bubblar igång som den ska när man "friskar upp" den, men när jag ska göra själva surdegen tar det liksom stopp. "Låt surdegen komma igång, 6-10 timmar" säger bakningsgurun Martin i sin blogg och i sin receptbok. Och då tänker man ju att 10 timmar är max. Men det är ingen direkt överväldigande skummighet som möter en under denna tid, och för att inte missa bakningstillfället helt så får man testa ändå. Det är ju inte så lockande att ställa sig och grädda bröd vid 3-tiden på natten, liksom. Och föga förvånande så blir det inte mycket till jäsning. Hur länge ska man behöva låta surdgen stå innan den kommer igång egentligen? 12 timmar? ett dygn? Vad är FÖR länge? Det är ju trots allt 25 grader dygnet runt i vår lägenhet...
Idag är jag glad över:
* att det var studiedag på dagis igår, så att jag kunde åka med ungarna till stranden
* resan till Sicilien som jag och maken bokat till nästa sommar
* att det blir retroaktiv löneförhöjningsutbetalning snart, eftersom jag köpt cykeln på mitt Eurocard och därmed ligger 8000 back.
* att E börjat sova hela nätterna i sin egen säng (med lite hjälp)
* att åtminstone det bröd jag bakar på jäst jäser som det ska.
Han har dock smygstartat skolkarriären med två veckor på fritids, eftersom vår semester tog slut lagom tills dess att det vackra vädret kom. Det verkar hur som helst gå bra på fritids, det finns lego och andra barn. Alt man behöver alltså, utom möjligen ett svärd.
Svärdfixeringen har gått en smula överstyr om man frågar mig. Men inte om man frågar maken.
E har börjat på "stora" avdelningen på dagis, och var sååå förväntansfull inför detta så han helst hade velat sluta sommarlovet lite tidigare. Men nyhetens behag gick över tämligen snabbt eftersom det är många från hans avdelning som flyttat upp då många sexåringar slutade förra terminen. Så där är det alltså samma kompisar, men "nya" fröknar. Och lite nya grejer såklart.
Apropå nya grejer så har jag köpt en ny cykel eftersom min gamla till slut klappade ihop. Jag var på väg till sjukhuset för ett hjärtultraljud (kommer till detta senare...) när jag trampade av kedjan för andra gången och insåg att det var dags att byta kedja. Och då ska man ju egentligen byta kassett. Men det kan man inte göra själv, eller i alla fall inte jag. Och givet att mina bromsar har "lagats" fem gånger utan att fungera tillfredsställande så bedömde jag att om inte byta kedja funkade så skulle det bli en ny cykel, vilket det alltså blev. En Nishiki Pro Eight med Alfine 8-nav. Vi får väl se hur länge den överlever. Frambromsen har börjat ligga emot bromsskivan, trots att det är hydrualiska bromsar, som ju ska vara självjusterande. Men jag får väl lämna in den på den gratisa servicen och hoppas att de löser det. Köpte en stl small på ramen, eftersom det var det jag skulle ha enl storlekstabell (jag var till och med i kortaste laget för small, tyckte tabellen). Tyckte ramen var liten då jag provcyklade, men försäljaren hävdade benhårt att det var rätt. Tycker fortfarande att den känns liten, men vi får väl hoppas på att det är en vanesak.
Jo, hjärtultraljudet..
Min förkylning gick till slut över, efter typ 12 veckor. Innan dess hann jag dock till vårdcentralen eftersom jag började tro att jag hade TWAR och allt möjligt. Det fann läkaren osannolikt, men han undersökte mig tålmodigt och hittade ett blåsljud på hjärtat. Nåja, inte ens JAG kunde vara hypokondrisk över detta, då jag inte känt mig utmattad och SJUK på den nivån som ett hjärtfel brukar innebära, men standardproceduren är att man får åka och kolla upp det.
Självklart visade ultraljudet att jag var ett anatomiskt praktexempel, och personalen var glad över att få undersöka nån som var ung och normalviktig för en gångs skull. Tydligen är det svårt att få bra bilder på gamla och magra personer. Ja, även på gamla och feta personer är det svårt, men magra är tydligen snäppet mer utmanande.
Trevligt att stå till tjänst.
Så eftersom jag inte längre är sjuk har jag börjat träna, 3 halvkroppspass i veckan. Och eftersom jag har börjat träna ben så har jag fått ont i ryggen igen. Man undrar ju onekligen vad det är som är fel. Men jag får väl om igen ge upp knäböjen och köra benpress och se om det ger sig. Lite frustrerande, eftersom jag är såååå försiktig med att lägga på vikt och knappt böjer till parallellt ens. Försöker vara supernoga även i marklyft och raka marklyft. Men ändå. Ont i ryggen. Testade att foam-rolla sidan av ländryggen (filén) igår, och när jag rullade på höger sida så gjorde det ont i vänster ljumske. Märkligt.
En annan märklig grej med min benträning är att om jag gör enbenspressar så använder jag rumpan då jag jobbar med höger ben, men framsida lår om jag jobbar med vänster. Eller om det nu var tvärt om. Så identisk fotplacering (spegelvänd, såklart), dvs båda fötterna lika nära mitten av plattan i både höjd- och sidled, samt samma vinkel på tårna belastar alltså musklerna olika beroende på vilken sida av kroppen jag tränar. Måhända kan detta vara av betydelse för ryggsmärtorna?
Jag kommer aldrig att få veta det, för jag kommer aldrig att ta mig till något proffs som kan göra en korrekt diagnos.
Jag har, flera år efter hypen, börjat försöka baka surdegsbröd.
Jag är fullkomligt värdelös på detta.
Surdegsgrunden bubblar igång som den ska när man "friskar upp" den, men när jag ska göra själva surdegen tar det liksom stopp. "Låt surdegen komma igång, 6-10 timmar" säger bakningsgurun Martin i sin blogg och i sin receptbok. Och då tänker man ju att 10 timmar är max. Men det är ingen direkt överväldigande skummighet som möter en under denna tid, och för att inte missa bakningstillfället helt så får man testa ändå. Det är ju inte så lockande att ställa sig och grädda bröd vid 3-tiden på natten, liksom. Och föga förvånande så blir det inte mycket till jäsning. Hur länge ska man behöva låta surdgen stå innan den kommer igång egentligen? 12 timmar? ett dygn? Vad är FÖR länge? Det är ju trots allt 25 grader dygnet runt i vår lägenhet...
Idag är jag glad över:
* att det var studiedag på dagis igår, så att jag kunde åka med ungarna till stranden
* resan till Sicilien som jag och maken bokat till nästa sommar
* att det blir retroaktiv löneförhöjningsutbetalning snart, eftersom jag köpt cykeln på mitt Eurocard och därmed ligger 8000 back.
* att E börjat sova hela nätterna i sin egen säng (med lite hjälp)
* att åtminstone det bröd jag bakar på jäst jäser som det ska.
2015-05-08
Världens längsta förkylning?
... men först en parentes - blogger.com funkar inte alls i IE11 och halvkass (på olika sätt) i IE9 och IE10. Ska det vara så?
Sen till rubriken.
Jag var ju förkyld redan i förra inlägget (i januari, jag vet, jag skriver inte så ofta)... Lyckades dock till slut bli frisk och kom igång med ett nytt träningsupplägg där jag framgångsrikt blev av med ryggontet eftersom jag slutade göra knäböj.
För ca 8 veckor sen kom nästa förkylning. Ja, i början av mars alltså. Jag tror att jag nu är inne på förkylning nummer 4 sen dess, där jag har varit frisk i som mest 4 sammanhängade dagar innan nästa smitta har drabbat mig. Det förstår ju alla människor att det inte har blivit så värst mycket tränat. Får jag inte träna blir jag lat och håglös och frustrerad och äter vad jag vill när jag vill och städar inte. Jag blir tjock och smutsig, typ. Ja, inte riktigt. Men åt det hållet.
On a happier note så har nu inte bara ett utan TVÅ av våra båda barn fått sina ögon opererade och nu verkar allt vara bra med båda. Ja, V fick ju opereras en extra gång och läkaren kom fram till att det faktiskt inte var V som var att beskylla för att linsen hamnade på fel sida om pupillen. Vare sig den här gången eller vid förra operationshärvan. Utan han har nån alternativ intraokulär anatomi, så nu droppar vi med trycksänkande droppar och kommer att fortsätta med det till läkningsprocessen är helt avslutad. Än så länge ser allt bra ut, och killen ser helt fantastiskt bra med glasögon. E, däremot, har en helt normal ögonanatomi men ser kasst på det öga som opererades först. Så kan det tydligen vara. Vi lapptränar och hoppas på att kunna hålla synskärpan uppe såpass att han kan använda ögat även i vuxen ålder.
Mitt senaste projekt är en plantering på uteplatsen, vi har ingen avgränsning mot grannen, utan trädäcket slutar liksom bara i den än så länge icke-uppvuxna häckplanteringen framför grannens balkong. Så jag kommer att bygga en enorm, isolerad trälåda och ställa dit. Bara det slutar regna så det inköpta virket som för tillfället ligger under en presenning på uteplatsen torkar upp såpass så det går att såga det. Jag har en grundtanke om vad som skall planteras (klätterros och clematis som får klättra på en spalje upp mot vår balkong ovanför), men filar på vad som skall finnas i övrigt. Internet gör det svårt. Det finns så mycket fint som trivs i halvskuggigt sydvästläge, men man kan inte klämma ner ALLT i samma låda, och även om man hittar några väl valda favoriter så vill man ju helst kunna köpa dem från samma ställe. Gärna en plantskola så man slipper betala hundratals kronor i frakt.
Jag har lyckats nosa fram att Sunfleet ska ställa bilar i "vårt" parkeringshus efter sommaren. I och med detta kommer vi att göra oss av med vår egen bil. Det känns ganska skönt, visst blir det omständligare och man får kanske börja beställa mat från nätet i större utsträckning, ta bussen till simskolan och så vidare - men det är SÅ mycket bättre både ekonomiskt och ur miljösynpunkt. Plus att grannen erbjuder oss att låna deras bil när vi ska till Maxi etc.
Vi har i alla fall lyckats välja skola till V. Det blir den mindre skolan som ligger mer centralt. Vi ska på infoträff där tillsammans med resten av förskoleklassens elever och föräldrar om ett par veckor. Spännande!
E har lärt sig cykla, vilket gick förvånansvärt enkelt så fort han släppte på envisheten en smula. Nu ska han får överta Vs Islabike 14" som blivit väldigt liten för V. V ska få en Frog 52 (orange!) som har 20"-hjul och växlar. Kan behövas eftersom vi kommer att cykla med honom till skolan och det är uppförsbacke.
Idag är jag glad över
* att den nuvarande förkylningen i alla fall "bara" är våldsam slemhosta - jag känner mig frisk
* att vi sparat undan pengar för barnglasögon och i viss mån för operationsrelaterad VAB - det är knappt med cash som det är
* att min spontaninköpta clematis som jag placerat i rabatten utanför uteplatsen blommar
* att jag vare sig är säljare eller projektledare
* att det inte regnar just nu
Sen till rubriken.
Jag var ju förkyld redan i förra inlägget (i januari, jag vet, jag skriver inte så ofta)... Lyckades dock till slut bli frisk och kom igång med ett nytt träningsupplägg där jag framgångsrikt blev av med ryggontet eftersom jag slutade göra knäböj.
För ca 8 veckor sen kom nästa förkylning. Ja, i början av mars alltså. Jag tror att jag nu är inne på förkylning nummer 4 sen dess, där jag har varit frisk i som mest 4 sammanhängade dagar innan nästa smitta har drabbat mig. Det förstår ju alla människor att det inte har blivit så värst mycket tränat. Får jag inte träna blir jag lat och håglös och frustrerad och äter vad jag vill när jag vill och städar inte. Jag blir tjock och smutsig, typ. Ja, inte riktigt. Men åt det hållet.
On a happier note så har nu inte bara ett utan TVÅ av våra båda barn fått sina ögon opererade och nu verkar allt vara bra med båda. Ja, V fick ju opereras en extra gång och läkaren kom fram till att det faktiskt inte var V som var att beskylla för att linsen hamnade på fel sida om pupillen. Vare sig den här gången eller vid förra operationshärvan. Utan han har nån alternativ intraokulär anatomi, så nu droppar vi med trycksänkande droppar och kommer att fortsätta med det till läkningsprocessen är helt avslutad. Än så länge ser allt bra ut, och killen ser helt fantastiskt bra med glasögon. E, däremot, har en helt normal ögonanatomi men ser kasst på det öga som opererades först. Så kan det tydligen vara. Vi lapptränar och hoppas på att kunna hålla synskärpan uppe såpass att han kan använda ögat även i vuxen ålder.
Mitt senaste projekt är en plantering på uteplatsen, vi har ingen avgränsning mot grannen, utan trädäcket slutar liksom bara i den än så länge icke-uppvuxna häckplanteringen framför grannens balkong. Så jag kommer att bygga en enorm, isolerad trälåda och ställa dit. Bara det slutar regna så det inköpta virket som för tillfället ligger under en presenning på uteplatsen torkar upp såpass så det går att såga det. Jag har en grundtanke om vad som skall planteras (klätterros och clematis som får klättra på en spalje upp mot vår balkong ovanför), men filar på vad som skall finnas i övrigt. Internet gör det svårt. Det finns så mycket fint som trivs i halvskuggigt sydvästläge, men man kan inte klämma ner ALLT i samma låda, och även om man hittar några väl valda favoriter så vill man ju helst kunna köpa dem från samma ställe. Gärna en plantskola så man slipper betala hundratals kronor i frakt.
Jag har lyckats nosa fram att Sunfleet ska ställa bilar i "vårt" parkeringshus efter sommaren. I och med detta kommer vi att göra oss av med vår egen bil. Det känns ganska skönt, visst blir det omständligare och man får kanske börja beställa mat från nätet i större utsträckning, ta bussen till simskolan och så vidare - men det är SÅ mycket bättre både ekonomiskt och ur miljösynpunkt. Plus att grannen erbjuder oss att låna deras bil när vi ska till Maxi etc.
Vi har i alla fall lyckats välja skola till V. Det blir den mindre skolan som ligger mer centralt. Vi ska på infoträff där tillsammans med resten av förskoleklassens elever och föräldrar om ett par veckor. Spännande!
E har lärt sig cykla, vilket gick förvånansvärt enkelt så fort han släppte på envisheten en smula. Nu ska han får överta Vs Islabike 14" som blivit väldigt liten för V. V ska få en Frog 52 (orange!) som har 20"-hjul och växlar. Kan behövas eftersom vi kommer att cykla med honom till skolan och det är uppförsbacke.
Idag är jag glad över
* att den nuvarande förkylningen i alla fall "bara" är våldsam slemhosta - jag känner mig frisk
* att vi sparat undan pengar för barnglasögon och i viss mån för operationsrelaterad VAB - det är knappt med cash som det är
* att min spontaninköpta clematis som jag placerat i rabatten utanför uteplatsen blommar
* att jag vare sig är säljare eller projektledare
* att det inte regnar just nu
2015-01-05
Håglöshet
Första dagen tillbaka på jobbet efter jul. Det är trettondagen i morgon, så då är det ledigt igen. Snabbt inhopp på kontoret alltså.
Jag är så GALET håglös och initiativbefriad just nu. Eller, sen nån månad tillbaka. Minst.
Ögonoperation försök #2 misslyckads också, V blev friskförklarad av alla instanser på sjukhuset, vi fick ett rum, V fick en legomodell som vi byggde, sen fick V huvudvärk, feber och började kräkas. Lustigt nog fick vi då inte åka hem direkt eftersom man måste skrivas ut av en läkare nu när vi väl var inskriven... så istället blev det först karantän på rummet i en timme. SJÄLVKLART var hela sjukdomsbilden puts väck efter en timmes sömn hemma. Frustrationsindex var på ca 97 av 100. Inte hjälpte det heller att vi fick beskedet att det inte var aktuellt med ny operation innan jul, eftersom feber (38,1 hade han) innebär TVÅ VECKORS narkosförbud. Lustigt att ingen sagt det innan.. jag menar, nu råkade han ju få feber på sjukhuset, men ingen har nånsin frågat om han haft feber de senaste två veckorna då vi gjort hälsounderökningen vid tidigare operationer.
I slutet av januari blir det skidåkning en vecka, och därför vill vi inte ha nån operation innan dess. Så ny tid är den 9/2. Snart är det väl ett halvår sen vi fick veta att det var "dags" att operera. Lyckligtvis har synen inte försämrats drastiskt under tiden, och nu är det lappträning som gäller. På båda barnen, vi har ju lapptränat E 2,5 timmar per dag i typ en evighet. Skrik och panik varje gång lappen ska på. Tröttsamt. För alla.
Träningen har också gått skitdåligt, jag har varit förkyld sen det förra inlägget ungefär. Varje gång det blivit bättre och jag vågat mig iväg till gymmet så har jag vaknat med halsont dagen efter. Så ett pass i veckan alltså. Dessutom fick jag elak ryggvärk i december, har självdiagnosterat det till quadratus lumborum på ena sidan, sannolikt har det att göra med nåt teknikfel jag gör i knäböj, så efter moget övervägande har jag gett upp stronglifts (hela programmet bygger nämligen på knäböj...) och har precis börjat med ett nytt upplägg där benen jobbar i enbart maskiner. Känner mig svag och lite värdelös.
Det har väl ändå varit en bra julledighet, även om jag inte verkar ha vilat upp mig nämnvärt. Båda killarna har nu fattat hur man gör för att inte få vatten i näsan när man badar och de klarar av att simma under vattnet. Vi var och badade i förrgår och då simmade V säkert 8 meter i sträck, vilket är oerhört imponerande för ett barn som vägrade att doppa huvudet fram till för ett halvår sen. E har blivit så oerhört entusiastisk över simmet att han beger sig iväg från tryggheten även där han inte bottnar. Och när luften tar slut och han behöver titta upp och andas så sjunker han, eftersom han inte kan trampa vatten och fortfarande har fel proportioner för att kunna simma med huvudet ovanför vattenytan.
Vi har börjat ge V medicin mot reflux nu, eftersom han innan jul återigen började klaga på magont och sura uppstötningar. Vi tror att det hjälper...
V har också fått antagningsbesked från två skolor - det är ju dags att börja i förskoleklass i höst, och vi har sökt lite olika, en kommunal och flera friskolor. Nu har han då erbjudits plats på både den kommunala skolan (i grannkommunen - skolan är ironiskt nog ändå den närmsta grundskolan för oss som bor vid kommungränsen) och på en kristen friskola. Vi är inte kristna. Det är heller inget krav. Skolan verkar bra i övrigt. Små klasser, engagerade lärare, samma skola hela vägen upp till åk 9 - men jag är ändå lite skeptisk till det här med Kristendomsundervisning och Morgonsamling i kyrkan. Maken är dock eld och lågor. Märkligt, det är ju JAG som vuxit upp i kyrkan eftersom pappa var kyrkvärd. Och jag tyckte på intet sätt att det var negativt. Men ändå. Kristendomsundervisning...
Den kommunala skolan verkar också väldigt bra. Tycker jag. Maken har ju redan bestämt sig för vad han tycker. Vi har varit på friskolan och träffat biträdande rektor. Idag ska vi träffa rektorn för den kommunala skolan. Sen får vi bestämma oss.
Men håglöshet, ja...
Jag kan inte för mitt liv förmå mig till de vardagssysslor som inte är fullständigt nödvändiga. Laga mat måste man ju göra. Och tvätta. Och för att kunna laga mat måste man liksom diska det där som man ska laga maten i. Och för att kunna hänga tvätt så måste man också plocka undan det som redan hänger (och varit torrt i tre dagar). Men där slutar det liksom. En bra dag gör jag ren spisen och torkar bordet också. Och hänger upp ungarnas kläder som annars ligger i osorterade drivor på hallgolvet. Men sen är gränsen nådd. Leka med barnen ska vi inte tala om. Bara tanken på att leka med Playmobilgubbar eller låtsas vara tjuv och bli jagad genom lägenheten gör mig matt och irriterad. Stackars barnen. Vi har ändå varit ute och åkt pulka lite innan snön regnade bort. Det tyckte både jag och ungarna var kul.
Problemet med att vara oengagerad och ständigt på lite dåligt humör är att jag försöker bota detta med att handla saker. Super-rea på träningskläder hos Sportamore och vips så har jag beställt ytterligare ett par träningsbrallor. Jag har ju redan 5 par som jag använder, och två i reserv. Så det behövdes verkligen. Men visst, jag har ju tjocknat till pga ytterst sporadisk tränig och julens matextravaganser, så vissa av paren sitter lite väl tight. Förväntar mig leverans av ett par DOM Fishies idag eller i morgon. Och hoppas på att jag snart kan få en liiiiten motivationsökning gällande kosthållningen så att jag slutar äta ischoklad och chips.
Den individuella julklappsskörden blev en morgonrock. Först en kofta iofs, men jag gillade inte modellen och bytte till världens mysigaste morgonrock på SidenSelma. En i sidenflanell, dvs tjockt och lite ludet siden. Gud, så skön den är! Jag tog en som var alldeles för stor också, för att få den lite längre. Rullar upp ärmarna, sen är den perfekt!
http://www.sidenselma.se/sleptsilk/sidenmorgonrock-i-sidenflanell-unisex?kategori=253&underkategori=171
Gamla morgonrocken i frotte har varit på väg att bli uttjänt länge, sliten och trådig var den, och nu har den åkt i soporna.
Idag är jag glad över:
* att vardagsrutinerna är på ingång
* att E har lärt sig simma
* att jag inte blivit ny-förkyld efter träningspasset i lördags - vi får väl se om jag klarar mig efter dagens pass också...
* att det blir skidresa vecka 5
* att vi ska ta ett beslut om Vs skolval idag
Jag är så GALET håglös och initiativbefriad just nu. Eller, sen nån månad tillbaka. Minst.
Ögonoperation försök #2 misslyckads också, V blev friskförklarad av alla instanser på sjukhuset, vi fick ett rum, V fick en legomodell som vi byggde, sen fick V huvudvärk, feber och började kräkas. Lustigt nog fick vi då inte åka hem direkt eftersom man måste skrivas ut av en läkare nu när vi väl var inskriven... så istället blev det först karantän på rummet i en timme. SJÄLVKLART var hela sjukdomsbilden puts väck efter en timmes sömn hemma. Frustrationsindex var på ca 97 av 100. Inte hjälpte det heller att vi fick beskedet att det inte var aktuellt med ny operation innan jul, eftersom feber (38,1 hade han) innebär TVÅ VECKORS narkosförbud. Lustigt att ingen sagt det innan.. jag menar, nu råkade han ju få feber på sjukhuset, men ingen har nånsin frågat om han haft feber de senaste två veckorna då vi gjort hälsounderökningen vid tidigare operationer.
I slutet av januari blir det skidåkning en vecka, och därför vill vi inte ha nån operation innan dess. Så ny tid är den 9/2. Snart är det väl ett halvår sen vi fick veta att det var "dags" att operera. Lyckligtvis har synen inte försämrats drastiskt under tiden, och nu är det lappträning som gäller. På båda barnen, vi har ju lapptränat E 2,5 timmar per dag i typ en evighet. Skrik och panik varje gång lappen ska på. Tröttsamt. För alla.
Träningen har också gått skitdåligt, jag har varit förkyld sen det förra inlägget ungefär. Varje gång det blivit bättre och jag vågat mig iväg till gymmet så har jag vaknat med halsont dagen efter. Så ett pass i veckan alltså. Dessutom fick jag elak ryggvärk i december, har självdiagnosterat det till quadratus lumborum på ena sidan, sannolikt har det att göra med nåt teknikfel jag gör i knäböj, så efter moget övervägande har jag gett upp stronglifts (hela programmet bygger nämligen på knäböj...) och har precis börjat med ett nytt upplägg där benen jobbar i enbart maskiner. Känner mig svag och lite värdelös.
Det har väl ändå varit en bra julledighet, även om jag inte verkar ha vilat upp mig nämnvärt. Båda killarna har nu fattat hur man gör för att inte få vatten i näsan när man badar och de klarar av att simma under vattnet. Vi var och badade i förrgår och då simmade V säkert 8 meter i sträck, vilket är oerhört imponerande för ett barn som vägrade att doppa huvudet fram till för ett halvår sen. E har blivit så oerhört entusiastisk över simmet att han beger sig iväg från tryggheten även där han inte bottnar. Och när luften tar slut och han behöver titta upp och andas så sjunker han, eftersom han inte kan trampa vatten och fortfarande har fel proportioner för att kunna simma med huvudet ovanför vattenytan.
Vi har börjat ge V medicin mot reflux nu, eftersom han innan jul återigen började klaga på magont och sura uppstötningar. Vi tror att det hjälper...
V har också fått antagningsbesked från två skolor - det är ju dags att börja i förskoleklass i höst, och vi har sökt lite olika, en kommunal och flera friskolor. Nu har han då erbjudits plats på både den kommunala skolan (i grannkommunen - skolan är ironiskt nog ändå den närmsta grundskolan för oss som bor vid kommungränsen) och på en kristen friskola. Vi är inte kristna. Det är heller inget krav. Skolan verkar bra i övrigt. Små klasser, engagerade lärare, samma skola hela vägen upp till åk 9 - men jag är ändå lite skeptisk till det här med Kristendomsundervisning och Morgonsamling i kyrkan. Maken är dock eld och lågor. Märkligt, det är ju JAG som vuxit upp i kyrkan eftersom pappa var kyrkvärd. Och jag tyckte på intet sätt att det var negativt. Men ändå. Kristendomsundervisning...
Den kommunala skolan verkar också väldigt bra. Tycker jag. Maken har ju redan bestämt sig för vad han tycker. Vi har varit på friskolan och träffat biträdande rektor. Idag ska vi träffa rektorn för den kommunala skolan. Sen får vi bestämma oss.
Men håglöshet, ja...
Jag kan inte för mitt liv förmå mig till de vardagssysslor som inte är fullständigt nödvändiga. Laga mat måste man ju göra. Och tvätta. Och för att kunna laga mat måste man liksom diska det där som man ska laga maten i. Och för att kunna hänga tvätt så måste man också plocka undan det som redan hänger (och varit torrt i tre dagar). Men där slutar det liksom. En bra dag gör jag ren spisen och torkar bordet också. Och hänger upp ungarnas kläder som annars ligger i osorterade drivor på hallgolvet. Men sen är gränsen nådd. Leka med barnen ska vi inte tala om. Bara tanken på att leka med Playmobilgubbar eller låtsas vara tjuv och bli jagad genom lägenheten gör mig matt och irriterad. Stackars barnen. Vi har ändå varit ute och åkt pulka lite innan snön regnade bort. Det tyckte både jag och ungarna var kul.
Problemet med att vara oengagerad och ständigt på lite dåligt humör är att jag försöker bota detta med att handla saker. Super-rea på träningskläder hos Sportamore och vips så har jag beställt ytterligare ett par träningsbrallor. Jag har ju redan 5 par som jag använder, och två i reserv. Så det behövdes verkligen. Men visst, jag har ju tjocknat till pga ytterst sporadisk tränig och julens matextravaganser, så vissa av paren sitter lite väl tight. Förväntar mig leverans av ett par DOM Fishies idag eller i morgon. Och hoppas på att jag snart kan få en liiiiten motivationsökning gällande kosthållningen så att jag slutar äta ischoklad och chips.
Den individuella julklappsskörden blev en morgonrock. Först en kofta iofs, men jag gillade inte modellen och bytte till världens mysigaste morgonrock på SidenSelma. En i sidenflanell, dvs tjockt och lite ludet siden. Gud, så skön den är! Jag tog en som var alldeles för stor också, för att få den lite längre. Rullar upp ärmarna, sen är den perfekt!
http://www.sidenselma.se/sleptsilk/sidenmorgonrock-i-sidenflanell-unisex?kategori=253&underkategori=171
Gamla morgonrocken i frotte har varit på väg att bli uttjänt länge, sliten och trådig var den, och nu har den åkt i soporna.
Idag är jag glad över:
* att vardagsrutinerna är på ingång
* att E har lärt sig simma
* att jag inte blivit ny-förkyld efter träningspasset i lördags - vi får väl se om jag klarar mig efter dagens pass också...
* att det blir skidresa vecka 5
* att vi ska ta ett beslut om Vs skolval idag
2014-11-26
Men kanske den här gången?
Så det blev ingen operation av Vs andra öga i november. Inte för att nåt av barnen fick vattkoppor (såhär i efterhand så hade det varit bra om de fått det så vi hade haft det överstökat, när det nu ändå inte blev nån operation liksom). Nej, anledningen var att V fick nåt trassel med magen som kom och gick under en dryg vecka med början en vecka innan planerad operation. Först verkade det vara ett isolerat tillfälle som han repade sig från ganska snabbt - vi var till vårdcentralen eftersom han primärt haft ont och bara kräkts som bieffekt, men doktorn konstaterade bara att det inte var något farligt, bedömde utifrån detta (och utifrån att killen mådde toppen när vi väl kommit till VC) att det nog var ett virus och så var det bra med det. Alltså åkte vi till mamma två dagar senare, och så fick han ont där istället. Och hade ont av och till under hela vistelsen. 1177 rådde oss att åka till akuten vilket vi då såklart gjorde, men inte heller den gången var det något farligt - ingen blindtarm/urinvägsinfektion/trarmvred etc... de gav ett klyx och bedömde att det nog var förstoppning, men eftersom det återkom igen så var det nog inte det heller... Till slut började fler och fler indicier peka på att det hela var magsyra-relaterat och vi fick inbokad tid hos "vår" doktor på vårdcentralen hemma igen efter det att ögonoperationen ställts in. Där konstaterades att det troligtvis var reflux och vi fick medicin utskriven efter att läkaren pratat med barnmottagningen - men nu har V varit helt bra sen läkarbesöket, så vi har inte påbörjat nån medicinering.
Nästa vecka har vi en ny operationstid inbokad. Nu har E åkt på ögoninflammation, så vi får väl se om V blir smittad (eller förkyld, eller om månen faller ner) och det blir uppskjutet igen.
Det hade varit SÅ BRA om operationen blev av nu. En del av konvalescensen infaller under julledigheten, makens jobb går in i en lite lugnare fas nu, och simskolan är i princip slut för terminen. Nästa termin är det tänkt att V ska få flytta upp en nivå i simskolan, och första lektionen är andra veckan i januari - flyttas operationen kommer V med all sannolikhet att missa flera lektioner i början och då är det inte så taktiskt att flytta upp en nivå. Såna besvär...
Träningen har gått sådär på sista tiden, jag har varit och hälsat på mamma (vilket blev lite planerad vila), sen var ju V sjuk vilket innebar att jag bara fick till två pass den veckan, veckan efter det var maken borta tre dagar, så bara två pass den veckan också, och nu har jag varit småförkyld och inte velat träna till mig en mer agressiv infektion genom att temporärsabba immunförsvaret, så jag har hållit mig från gymmet i snart en vecka. Förra gången fixade jag preciiiis 60 kg knäböj, 5*5 med OK teknik. På tredje försöket. Missade marklyftet (klarade 80 kg, 3 repetitioner) på andra försöket och missade axelpress (26 kg - 5, 4, 5, 3, 4) på första försöket. Antar att jag kommer att få sänka lite nästa pass eftersom det kommer att ha gått mer än en vecka sen förra passet. Det får väl vara bra antar jag. Det vore ju onödigt att sabba ryggen. Kanske, kanske blir det träning i morgon. Men mer sannolikt på fredag.
Julklapparna är i princip färdigköpta nu, eftersom jag spenderade lördagen på GeKås. Har inte handlat åt maken och mamma än, och så är det nog nån bebis som ska få en grej till förutom det jag redan köpt, men barnen och HELA min släkt har grejer som väntar på inslagning i kassar i förrådet.
Misslyckades effektivt med att byta däck till dubb- på cykeln igår. Eller tja, det var succé på framhjulet, men katastrof på bakhjulet eftersom jag lyckades klämma slangen vilket medförde en akut punktering. Jag brukar ALDRIG komma på tanken att laga en slang, utan köper alltid ny - meeeen eftersom det är "racerventil" på denna slang, och det brukar medföra att ventilhålet i fälgen är för litet för andra ventiler så måste man till en cykelaffär för att köpa slang. Och det är svårt utan cykel, i alla fall när man har hämtning på schemat och maken har AW. Så jag ska försöka mig på en slangreparation i kväll. I dag fick jag promenera till jobbet. Det går ju också bra, tar bara 25 minuter, men det är ändå 15 minuter mer än vad cykelturen tar. Och så kul är det inte att kliva upp tidigare.
Idag är jag glad över
* att V har glasögon och därför är mindre benägen att pilla in eventuella ögoninflammationsbakterier från lillebror i ögonen
* att julklapparna är såpass klara som de är
* att jag fick en hel lön denna månaden (ingen VAB i september!) som nu måste sparas i så stor utsträckning som möjligt
* att Vs mage är bra igen
* att vi planerar en vecka i fjällen med kompisar i januari
Nästa vecka har vi en ny operationstid inbokad. Nu har E åkt på ögoninflammation, så vi får väl se om V blir smittad (eller förkyld, eller om månen faller ner) och det blir uppskjutet igen.
Det hade varit SÅ BRA om operationen blev av nu. En del av konvalescensen infaller under julledigheten, makens jobb går in i en lite lugnare fas nu, och simskolan är i princip slut för terminen. Nästa termin är det tänkt att V ska få flytta upp en nivå i simskolan, och första lektionen är andra veckan i januari - flyttas operationen kommer V med all sannolikhet att missa flera lektioner i början och då är det inte så taktiskt att flytta upp en nivå. Såna besvär...
Träningen har gått sådär på sista tiden, jag har varit och hälsat på mamma (vilket blev lite planerad vila), sen var ju V sjuk vilket innebar att jag bara fick till två pass den veckan, veckan efter det var maken borta tre dagar, så bara två pass den veckan också, och nu har jag varit småförkyld och inte velat träna till mig en mer agressiv infektion genom att temporärsabba immunförsvaret, så jag har hållit mig från gymmet i snart en vecka. Förra gången fixade jag preciiiis 60 kg knäböj, 5*5 med OK teknik. På tredje försöket. Missade marklyftet (klarade 80 kg, 3 repetitioner) på andra försöket och missade axelpress (26 kg - 5, 4, 5, 3, 4) på första försöket. Antar att jag kommer att få sänka lite nästa pass eftersom det kommer att ha gått mer än en vecka sen förra passet. Det får väl vara bra antar jag. Det vore ju onödigt att sabba ryggen. Kanske, kanske blir det träning i morgon. Men mer sannolikt på fredag.
Julklapparna är i princip färdigköpta nu, eftersom jag spenderade lördagen på GeKås. Har inte handlat åt maken och mamma än, och så är det nog nån bebis som ska få en grej till förutom det jag redan köpt, men barnen och HELA min släkt har grejer som väntar på inslagning i kassar i förrådet.
Misslyckades effektivt med att byta däck till dubb- på cykeln igår. Eller tja, det var succé på framhjulet, men katastrof på bakhjulet eftersom jag lyckades klämma slangen vilket medförde en akut punktering. Jag brukar ALDRIG komma på tanken att laga en slang, utan köper alltid ny - meeeen eftersom det är "racerventil" på denna slang, och det brukar medföra att ventilhålet i fälgen är för litet för andra ventiler så måste man till en cykelaffär för att köpa slang. Och det är svårt utan cykel, i alla fall när man har hämtning på schemat och maken har AW. Så jag ska försöka mig på en slangreparation i kväll. I dag fick jag promenera till jobbet. Det går ju också bra, tar bara 25 minuter, men det är ändå 15 minuter mer än vad cykelturen tar. Och så kul är det inte att kliva upp tidigare.
Idag är jag glad över
* att V har glasögon och därför är mindre benägen att pilla in eventuella ögoninflammationsbakterier från lillebror i ögonen
* att julklapparna är såpass klara som de är
* att jag fick en hel lön denna månaden (ingen VAB i september!) som nu måste sparas i så stor utsträckning som möjligt
* att Vs mage är bra igen
* att vi planerar en vecka i fjällen med kompisar i januari
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)