Nu ska jag berätta...

Om två veckor börjar jag jobba. Och jag kan faktiskt inte hålla på och låtsas som om det här med föräldraledighet är det bästa som jag varit med om.

V är klängig. V har ALLTID varit klänging. Utom en period precis innan jul, innan han började resa sig mot möbler och framförallt mot mina (och makens) ben. Sen sisådär 2-3 månader har han inte accepterat att vara själv på golvet i mer än tio minuter i sträck, oftast inte ens så länge. Och är han ensam i mer än två minuter vet man att han i bästa fall river ut alla ens underkläder ur byrån och i värsta fall har klättrat upp på något eller dragit ut en kontakt eller börjat rota bland soporna för att man glömt att stänga badrumsdörren.

V sover inte på dagarna. Han sover två halvtimmar om dagen, den ena av dem sover jag också, den andra inträffar ofta i vagnen. Så jag har ytterst begränsad tid för mig själv.

Jag kan inte städa på dagarna, eftersom V är rädd för dammsugaren, jagar och fångar Robomop och gärna vill välta skurhinken.

Jag kan knappt laga mat, eftersom V klänger sig fast i mina byxben om jag inte sätter honom i barnstolen och ger honom ett oändligt förråd av köksattiraljer som jag sen får plocka upp från golvet 300 gånger och ge honom igen medan jag skalar potatis, sen tröttnar han ändå efter 10 minuter och tjuter tills man tar upp honom.

Jag kan SJÄLVKLART inte läsa tidningen, eller för den delen en bok, om jag vill dricka kaffe måste V äta samtidigt, annars måste kaffet drickas ur på en minut.

Jag kom IDAG på den smarta idén att stoppa V i vår föredömligt stabila babysitter så att jag kan gå på toaletten utan att han försöker stoppa ner handen i toastolen mellan mina ben, välta papperskorgen, äta toapappersbitar från golvet (som jag ju inte hunnit dammsuga upp...) eller bara ställa sig mot mina ben och gnälla för att jag inte tar upp honom. Extra roligt är det när man har mens och skall försöka byta tampong samtidigt.

På kvällen, när det där städandet och allt annat borde göras är jag helt slut. Själva nattandet tar oftast inte mer än 20 minuter, men man måste ideligen lägga V ner i sängen igen, eftersom han anser att spjälsängen är ett fängelse och reser sig upp så fort han får möjlighet, för att sen stå och skrikandes skaka galler tills man lägger honom igen. När han väl sover sätter jag mig i soffan med tom blick. Han man tur så vaknar V inte innan kl 22, igår vaknade han till en gång kl 20.

Nätterna är i alla fall bättre nu än på länge. Kanske inte natten till idag, för då vägrade V somna om i sin säng kl 3 och jag fick lägga honom hos mig, där han vaknade och var sur (och INTE ville somna om) kl 5 - jag fick 20 minuters sömn till efter att jag vyssjat honom. När nätterna har varit så kassa är vi naturligtvis trötta och sura båda två på dagarna.

Jag känner att det vanligaste ordet jag änvänder är "nej".

"Nej, inte dra mamma i håret!"
"Nej, inte BITA mamma!! Det gör ont!"
"Nej, inte klättra upp på spisen! Varmt!"
"Nej, man får INTE dra ut kontakterna!"
"Nej, man får ABSOLUT INTE slå med klossen på spegeln!!!"
"Nej, inte blöjhinken! Äcklig!"
"Nejnejnej, ligg kvar på rygg så mamma kan tvätta bort bajset!"

Ibland tappar jag humöret totalt. Fast jag VET att det bara är nyfikenhet som gör att V vill bita på toaringen så brister det liksom när han har knorvat sig ur blöjan under pågående byte, det har kommit bajs på golvet och han gärna vill gå i det, och glatt småkissande krälar iväg mot toastolens förhöjda äcklighet då jag punktmarkerar golvbajset med ena foten samtidigt som jag blöter en tvättlapp för att torka upp det så gott det går. Och jag skriker "NEJNEJNEJ!!!" och sätter ungen i det tomma, kalla badkaret medan jag sanerar badrummet. Sen läser man det här: http://www.dn.se/insidan/skall-lika-skadligt-som-stryk-1.457141

Jaha, och vad ska man göra då?

Nu säger ni säkert att jamen såhär ÄR ju barn. Men nej. Inte alla andra barn. Jag har sett andra barn. Andra barn kan sitta på golvet och leka med saker. Även då de blivit så stora att de lärt sig krypa. V sitter inte. Han har inte ens tyckt att det varit värt besväret att lära sig att flytta sig från krypläge till sittläge. Det är ju ingen mening med att sitta när man ändå garanterat inte skall vara kvar på samma ställe om 30 sekunder. Vill han greja med nåt på golvet ligger han på mage. Det är svårt att göra precisa armrörelser då man ligger på mage. Vilket gör att det inte är speciellt intressant att öva på såna där saker som andra barn gör när de sitter. Stapla klossar, lägga saker i varandra etc.

Jag börjar jobba om två veckor, sa jag det? Just nu känns det fantastiskt. Om två veckor och en dag kommer jag säkert att tycka att föräldraledighet är det bästa jag varit med om.

Idag är jag glad över:
* öppna förskolan om 40 minuter
* att maken kommer hem ikväll, även om det blir sent
* att V sover och jag har fått gnälla av mig här
* att det ju bara MÅSTE bli bättre när han blir äldre. Om några år, i alla fall
* att V fick ner hyfsat mycket lunch, trots att han HATADE min hemlagade mat idag igen