Nedräkningen fortsätter

Nu är det inte många arbetstimmar kvar till stora glöggfryntligheten!

Jag ska faktiskt iväg till en kollega och dricka glögg ikväll, men det var inte den fryntligheten jag menade. Såklart. Jag menade ju självaste julen. Vi åker på söndag och är borta till den 27/12, och ska hinna med att fira med både makens och min familj. Jag längtar efter knäcken och sillsalladen!

Till glöggfesten ikväll har jag lovat att ta med mig lussekater - ett strålande sätt att bli av med bullar! Dessutom behöver jag inte ha ångest över att jag inte tar med mig nåt annat (t ex en blomma som värden ändå inte vill ha). Jag får ta med mig egen glögg också, eftersom det inte dög med Blossa grön (jag dricker ju helst inte mer än nån deciliter av lättglögg, utan tar då till den alkoholfria istället).

Mot alla odds har jobbandet gått mycket bra de senaste dagarna, framförallt idag, fram till för någon halvtimme sen. Om vi jämför mitt jobb med gräsklippning så är det i vanliga fall antingen en oändligt stor gräsmatta att klippa, eller så är det en till synes lättklippt liten sluttning som visar sig vara full av sten och kottar då man väl börjar klippa. Alltså antingen jättetråkigt eller mycket problemfyllt (ibland kan man inte trixa sig förbi stenarna utan att det blir jack i gräsklipparen, eller så lämnar man stora tuvor efter sig). Idag har det mera varit som en välskött gräsmatta i en villaförort. Lagom många hinder för att det ska bli intressant, men de är i form av svartvinbärsbuskar och grusgångar - saker man kan se i förväg och planera för.

Julmarknadsbesöket i förrgår var mycket lyckat. Vi hade lagom mycket kläder på oss och det var varken snålblåst, regn eller olidligt många besökare. Måste nog säga att det här var bästa gången hittills, faktiskt! Vi handlade inget utom snask och spankulerade omkring, maken med en cigarr i mungipan.

Igår var jag på spinning. Samma instruktör som i lördags, och oturligt nog hade hon valt att köra exakt samma pass (man skulle kunnat tro att det var att vänta, men det var faktiskt helt otippat). Jag tror iofs inte att det är de stående positionerna som är problemet, utan att min kropp beter sig på ett sätt jag inte är van vid. Inte så att fogarna gjorde ont, men jag var så seeeeg! Jag blev aldrig riktigt trött (vilket ju iofs är bra), men jag återhämtade mig inte heller. Det var som att springa i sand. Eller nåt. Jag får nog ge det några gånger till, men fortsätter jag att känna mig såhär så blir det till att byta träningsform. Jag kan ju inte hålla på med en träningstyp jag plötsligt inte gillar.

Att kallt vatten kan vara så gott! Iskallt kranvatten i stora glas! Jag åt en särdeles viskös ärtsoppa till lunch, och nu verkar jag ligga lite efter med vätskeintaget. Något jag btw verkar göra varje morgon, eftersom jag ofta vaknar med lätt huvudvärk och tungan som ett sandpapper.

Jag låg och klämde mig lite på magen igår och funderade på om livmodern har vuxit. Ja, den borde ju rimligen ha gjort det, men jag kunde inte avgöra det sådär på rak arm bara genom att känna och försöka minnas hur det varit tidigare. Nåt jag däremot konstaterade var att oj, så hårt det blivit därinne nu! Det ska bli spännande med ultraljud, helt klart.

Maken tänkte jobba halvdag i morrn, men själv har jag ett möte efter lunch. Vi får se hur mycket mer jobbat det blir under morgondagen, för som det ser ut nu så är jag hyfsat klar med de uppgifter jag haft att lösa innan jul, och har dessutom gjort ytterligare en grej (som också är klar). Såvida ingen hittar några fel är jag alltså ganska sysslolös. Ska testa lite själv och se om något går sönder, och så snygga upp efter mig.. men annars.. tja.

Idag är jag glad över
* att julen närmar sig med stormsteg
* att alla julklappar nu inte bara är betalda för, utan även finns i vår ägo och bara ska paketeras
* att jag redan är i vecka 18 (17+4)
* att jag faktiskt inte mått illa på riktigt på snart en vecka (bara lite äckelkänslor)
* att det snart ska finnas oändlig tid för vila och rekreation