Att vara viktig

Jag minns när jag var liten. Jag satt på köksgolvet och sa "Mammmaaaaaa! Jag har inget att göööraaaa!" och förväntade mig att mamma skulle leka med mig. Men mamma kom istället med förslag. Rita? Läs en bok? Gå ut och lek i sandlådan? Lek med lego? Inget verkade speciellt lockande. Jag ville ju mest ha sällskap. Mamma ville laga mat. Eller vad det nu var hon gjorde. Jag tyckte att hon var dum. Nu förstår jag precis.

Idag har jag haft tre femminutersperioder då jag kunnat sitta vid datorn ostört, alternativt läsa tidningen. All övrig tid har V antingen dragit i mina byxben tills han lyckats resa sig upp och sen stått och gnällt mot mina lår, eller så har jag fått sitta med honom på golvet så han har kunnat klättra omkring på mig. Jag har läst sagor, byggt med klossar, administrerat lära gå-vagn, låtit honom promenera omkring hållandes mig i händerna och några gånger faktiskt lyckats muta till mig ett toabesök, men genast fått sällskap.

Inte så att jag förväntar mig att han ska leka själv hela tiden. Absolut inte. Men den vanliga typ halvtimmen på förmiddagen kunde jag väl få? Faktum är att jag utnyttjade båda Vs förmiddagslurar till att sova själv. Jag var ju inte mindre trött av att V vaknade 05:30 och vägrade somna om.

Jag tror att det är ett utvecklingssprång på gång igen. Bebisar sägs ju bli kinkiga vid 8 månader, och det är om en vecka.Än har jag inte upplevt att han blir ledsen när jag lämnar rummet, men han följer efter mig som en liten skugga genom lägenheten. Han vill klättre, klänga och kramas. Det är naturligtvis lite gulligt. Men efter ett tag får man ont i ryggen.

Efter en promenad med vagn i dåligt väglag (snömodd på is) har jag också hyfsat ont i skinkorna. Tydligen använder man rumpan mycket då man halkar omkring på gångbanorna. V lyckades sova en havtimme i vagnen. Allitd nåt. Kontentan blev att den enda sammanhängande halvtimmen jag hade för mig själv tillbringades ute i gråväder.

Idag har vi börjat med 8-månadersmat och nya matvanor. Gröt till frukost (efter amningen), fullkornsgröt på em och lagad mat till middag. Idag blev det potatisbullar. Osaltade och micrade för lilkillen, flottigt stekta för oss vuxna. Alltför jobbig mat efter en jobbig dag, visade det sig. Det tog en och en halv timme att laga. Jag är helt slut.

I helgen var jag hos en kompis och firade hennes födelsedag. I ett sällskap som inte har småbarn. Kul med omväxling i samtalsämnena :) Det är lite svårt att komma ut ur barnprats-labyrinten när det enda man gör om dagarna är blöjbyten, matning och allmän mamning.

Idag är jag glad över:
* att House börjar i morrn
* att V är bra i magen och har ätit ordentligt för första gången på två veckor (idag fick han nämligen industriproducerad mat till lunch, vilket är 100 ggr godare än mammalagat)
* att jag handlat barnkläder på outlet i helgen och "tjänat" 2500 kr. Bl a en overall för 300 kr (kostat 1000) som förvisso var lite stor.. men vaddådå?
* att jag lagt beslag på datorn - maken får ge sig till tåls lite
* att det är ÖF i morrn, stackars V är uttråkad över enbart mitt sällskap