Ny kräkskatastrof

Jodå. I morse igen. Fast "katastrof" kanske var att ta i. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Vi gjorde ett nytt halvhjärtat försök med att starta en vällingtillvänjning och blandade fullkornsvälling i den deciliter ersättning vår son får vid 22-tiden. Sen sov lillfisen oväntat bra under natten, visserligen vaknade han vid 23:30, men övertygades snabbt om att somna om och sen vaknade vi inte igen förrän makens mobil-alarm ringde kl 05:30. Då var det inte alls dags att gå upp (tyckte jag) men V var utomordentligt sugen på att omfamna världen. "Bababa!" sa han, och verkade inte ens hungrig. Trots att han inte ätit sen kvällen innan. Jag har dock erfarenheter som visar att om man bara tar det lugnt och ammar så finns det goda chanser till en extra sovtimme vid den tiden på morgonen, så jag ammade. Och gossen åt. Inte uppseendeväckande mycket dock. Och när han var klar med det andra bröstet var han fortfarande lika vaken, sa "T-t-t" och kräktes sen ner sig själv och delar av dubbelsängen medelst en diskret rap (återigen i ryggläge för maximal spridning). Inget illamående här inte! Han var hur glad som helst efter det lilla missödet - han fick ju gå upp och allt. Äta mer skulle han inte heller. Så det blev en tidig morgon. Och nu skiter jag i det här med välling. Han verkar helt enkelt bli kräksbenägen av det. Och då förstår jag ju att han inte vill äta det.

Jag har börjat få ont i ryggen igen. Allt vyssjande på dagtid tär. Fast jag vyssjar sittande nu (tänk om jag fortfarande hade behövt dansa plytet till sömns! Fy!) Vilken dag som helst ska jag ta tag i dagsömnen. Eller så väntar vi tills makens föräldraledighet börjar. Ja. Så får det nog bli.

V är absolut allra mest intresserad av att ställa sig upp mot saker. Han vill gärna klättra på mig. Det är faktiskt det han allra, allra helst vill. Han vill också gärna bita mig i axeln, medan han kramar mig hysteriskt. Kramandet är gulligt. Inte bitandet. Tand nummer fyra är på gång, och det kliar nog. Idag har han också för första gången stått på alla fyra och hållit den ena handen i luften (hållandes en godtycklig grej) för att sedan dunsa ner handen lite framför det stället han lyfte den från. Så kanske blir det en liten krypare av honom trots allt? Vi har övat på var "lampan" finns (det kommer alltid ett fantstiskt soligt leende då lampan tänds, som sedan besviket bleknar då lampan släcks igen.. och så kan man hålla på i flera minuter). "Spegeln" är också en sak att ha utkik efter. För i spegeln finns det en bebis som flinar. Och en extra mamma. De vanligaste ljuden just nu är "mmmmammmää" (vilket jag glatt uppmuntrar), "de-dääää" som vi väljer att tolka som "det där" fast det såklart inte betyder något alls, utan bara är ett uttryck för allmän fascination och glädje, samt "tittittitt" som jag såklart vill tro betyder "titta", men som mest verkar uppkomma när V är glad och nyvaken och inte alls har nåt speciellt att titta på. Vad inbillar vi oss, liksom? Ungen är inte ens 8 månader. Han pratar inte.

Maken testade en ny läggningsstrategi ikväll. Han la V och gick ut ur rummet. V skrek ilsket, så maken gick in igen, tröstade och gick ut. Och döm om min förvåning när det fortsatte att vara tyst! Efter fem minuter kollade vi. Och då sov den lille rackaren alldeles fridfullt! Lyckligtvis är jag tillräckligt luttrad för att inte tro att det är såhär det kommer att fungera framöver. Nej, det var nog den extra tidiga morgonen som spelade förstafiolen. Men lite imponerande var det allt!

Idag är jag glad över
* att svärfar kom hem oskadd trots snöoväder och "dödsramper" på vägarna
* att det är babysim i morgon om V är frisk (idag hade han lite feber, helt utan vettig orsak)
* att maken i detta nu är och hämtar en begagnad Billy så att bokhyllan i blivande barnrummet kan stå kvar och innehålla barnböcker medan det nuvarande innehållet skeppas ner i källaren till nya (gamla) hyllan. Fast om jag ska vara ärlig så tror jag att maken i detta nu har kört vilse i ett helt annat bostadsområde än det han skulle till - hans lokalsinne är helt i en klass för sig
* att det finns kakor med småätningspotential i skafferiet
* att vi snart har budget för burkbarnmat igen. V är synnerligen skeptisk till min kokkonst och äter max en deciliter hemlagad mat till lunch