Den mörka årstiden

Maken skulle med ett tidigt tåg i morse, och jag bestämde mig för att också kliva upp i ottan (dvs mer i ottan än vanligt) för att jobba in en extra timme. Det är ju rena midvintermörkret ute! Är inte säker på att jag har vaknat ordentligt än.

I helgen har jag lyckats med inte mindre än TRE restaurangbesök. Jäklar, så uppsvälld magen är! Har dessutom träningsvärk i nedre delen av magen, eftersom jag började lördagen med att gå och träna.

Gårdagen spenderades illamående igen. Jag undrar varför söndagar drabbar mig värst.. Det är som om kroppen är van att må lite halvkass på söndan och passar på. Jag hoppades på att lite frisk luft skulle hjälpa och frågade maken om han ville följa med på en promenad. Jodå, det ville han, han skulle bara duscha och sånt först. Efter en timme kom vi oss iväg. Jag är helt övertygad om att jag sa att syftet med promenerandet var att jag trodde att illamåendet skulle försvinna i friska luften. Men uppenbarligen var jag inte tillräckligt tydlig, för med på promenaden kom nämligen en tredje part: Cigarren!

Min man älskar cigarrer, och i vanliga fall låter jag honom förstöra miljön omkring oss utan protester, så länge vi inte riskerar att kontaminera lägenhet, bil eller annat. Men igår var det liksom ett annat läge. Ändå kunde jag inte med att säga åt honom att lägga ner, utan kippade ledset efter luft och försökte gå i "lovart" om honom (eller vad man nu ska säga). Cigarr-rök är inte något jag rekomenderar mot illamående. När vi kom hem tryckte jag i mig en läskig fryst fullkornspaj och somnade i soffan i ren desperation. Sen mådde jag faktiskt lite bättre. Tur, eftersom vi skulle träffa en av makens kompisar och äta middag innan kvällens konsert. Jag åt tiramisú till efterrätt och kände ett stygn av dåligt samvete, eftersom jag så tydligt kände likörsmaken, men sen tänkte jag att herregud, så mycket fett och så lite alkohol, det KAN ju inte vara skadligt. Hoppas jag.

Jag mår inte kalasbra idag heller. Undrar om det långsamt ska bli värre och värre de närmsta 6 veckorna. Det vore jobbigt. Men jag kan ta det. Bara jag får gnälla lite. Hoppas jag slipper kräkas, bara. Det är nästan det värsta jag vet.