Maken har tappat sin vigselring. Sådär rakt från fingret och ut i intigheten. Inte har han en aning om när den försvann heller, utom att det var nån gång igår. Jag har egentligen inga större problem med det hela - ringen går gissningsvis att beställa från samma tillverkare igen (och i rätt storlek den här gången), och gravyren kan man ju också göra likadan. Min man rycker inte på axlarna åt det hela, och ägnade timmar i går kväll åt att leta igenom sitt kontor och vår bil. Till slut kom han fram till att han antagligen tappat den på jobbets parkering, och i morse slog det oss båda att någon nog hade plogat parkeringen under natten, eftersom det snöade ganska ordentligt igår. Jag tror att ringen är borta för evigt.
Vi funderade på bebisnamn häromdagen. Alltså funderade gemensamt. Just nu ser det ut som om Viktor och Rasmus ligger i topp för ett eventuellt gossebarn, och Mira eller Ingrid är mest sannolikt för en tös. Jag tycker att tjejnamn är 100 gånger enklare än killnamn. Fråga mig inte varför...
I förmiddags satt jag och funderade på att man inte längre reagerar med samma sensations-känsla längre när bebisen rör sig i magen. Som tack för det fick jag nu några ilskna petningar precis bakom naveln. Det är obehagligt när saker rör sig bakom naveln. Fast det är samtidigt skönt ATT det rör sig.
Just nu är jag glad över:
* att snön nästan har försvunnit
* att maken omöjligen kan vara på sämre humör nu än i går kväll
* att jag ätit lunch med en gammal kollega
* att det är dags att gå och inhandla ingredienser till bearnaisesås och sen åka hem
* fika med kompis i morrn
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar