Tröttare...

Sen senast har jag hunnit besöka MVC, där barnmorskan tyckte att jag skulle testa med starkare järntabletter mot tröttheten. Fast mitt blodvärde hade gått upp till 112, så jag bestämde mig för att öka på järnintaget med en daglig hutt blutsaft (förutom mina 4 Hemofer) och hoppas på att det hjälper. Jag tror inte att det är blodvärdet som är boven. Jag har generellt dåligt blodvärde och är oftast inte trött. Jag tror att det är hormonerna som spökar.

I övrigt mådde vi bra. Magen had vuxit, så SF-måttet är nu 28. Lite över kurvan (men så går det såklart när man mäter v. 28+6 och "normalvärdet" gäller 28 fullgångna veckor). Bebispulsen låg på 145, jag hade vare sig protein eller socker i urinen och inget höjt blodsocker heller. Blodtrycket vår i trakterna av 115/50 eller så. Vi mår bra, helt enkelt. Fast jag är trött.

Igår gick jag in i v. 30, dvs 29+0. Börjar känna mig tjock. Midjemåttet har inte ökat så värst de senaste veckorna, men det är väl det att livmodern klämmer på alla organ man har och försvårar andning och matsmältning. Ingen halsbränna än, men det känns lite hotande - böjer jag mig framåt efter att jag har druckit vatten så känner man hur det blir kallt i nedre delen av halsen, liksom.

Har ett elakt munsår, så kanske är lite av tröttheten en mild förkylning. Just idag beror koman antagligen också en del på att jag mot bättre vetande tog mig iväg och tränade igår. Det är svårt att veta om man projicerar trötthet på sig själv för att man är lat och inte vill träna, men efter passet var jag tämligen övertygad om att tröttheten var helt äkta. Nåja, jag tog det i alla fall lugnt och körde inga runnings (dvs när man står upp och trampar löjligt fort). Tror inte att det är supernyttigt, framförallt eftersom man brukar rekommenderas att inte stå ALLS. Vilket jag struntar i, eftersom det känns helt OK så länge man kör i normaltempo.

Med tröttheten kommer också en naggande känsla av att inte bry sig - jag upskattar inte de små sparkarna lika mycket längre och har dåligt samvete för det. Plötsligt känns 11 veckor som oerhört lång tid och det verkar väldigt främmande det här med att faktiskt bli mamma. Jag är kort sagt inne i en liten svacka. Men tydligen ska man bli full av energi åtminstone de sista två veckorna, så har inte verkligheten hunnit ikapp innan dess så gör den väl det då.

Idag är jag glad över
* att det är fredag
* att vi mådde bra på kontrollen i onsdags
* att all snö är borta (men det ska komma mer till helgen)
* att jag kanske ska gå på matmässa i helgen
* att fingrarna fortfarande inte svullat, trots att fötterna gör det. Ringarna behöver ännu inte plockas av